Musikrecension: Sjungande dirigent
Nathalie Stutzmann, dirigent & alt. Bach, Beethoven. Hagalund 24.1.
Konceptet med en sjungande dirigent är på många sätt intressant. Först märks inget speciellt, fransyskan Nathalie Stutzmann påminner om vilken annan vispare som helst, men mitt i verket tar hon notstället och vänder sig om, mot publiken, för att öppna munnen och exekvera sina stämmor.
Verket som framförs är en "fiktiv kantat" avb – sammanställd av Stutzmann själv. För mig ter sig verket inte som något märkvärdigare än en samling Bachfavoriter, lite som under en önskekonsert. De vokala och instrumentala numren är färre än på skivan från 2012 (DG). Live känns Stutzmann också en aning ojämn som sångerska. Det blir lite för mycket av de energiska, teatrala inslagen och lugnet som jag är van att insupa i de nu hörda ariorna – Getrost, Vergnügte Ruh, Stirb in mir och Bist du bei mir – infinner sig inte riktigt.
Dock betyder det inte att inte konceptet har sina goda sidor. Tapiola sinfonietta spelar med en hel del fart och fläng och tolkar Bachs musik levande. Hanna Kinnunen klämmer i med några härliga flöjtsolon bland annat i Badinerie-satsen ur orkestersviten nr 2 BWV 1067.
Fart och fläng har också tolkningen av Beethovens tredje symfoni, Eroican. Måhända spelade man inledningsvis en aning nätt och slätstruket; jag föredrar när dirigenter lägger in en extra stöt på ciss-tonen i början, som för att accentuera tvivlet i en annars så heroisk och klar Ess-durkontext. I övrigt lyckades Stutzmann och Hagalundarna utan tvivel finna en bra balans mellan rytmiska accenter och melodiska linjer, så inte minst i sorgmarschen och finalen.