Filmrecension: Ingen rädd för varulven här
Delarna är starkare än helheten i Matti Pekkanens thriller, menar Krister Uggeldahl.
Regi och manus: Matti Pekkanen. I rollerna: Aleksi Holkko, Sami Palolampi, Pauli Hanhiniemi.
Vitsord:
2013 var året när den finländska indiefilmen tog steget ut på vita duken. Vackert så, även om det bör konstateras att filmerna i sig – Zagros Manuchars Salpa undantaget – inte nödvändigtvis hållit måttet.
Men skam den som ger sig. I Matti Pekkanens Anselmi – den unge varulven, en rysare med dramatisk botten, återvänder vi till rötterna, till de mytiska landskapen. Det vill säga kärret, fadern och sonen, här sett ur ett österbottniskt 1970–80-talsperspektiv.
Anselmi (Aleksi Holkko) är den unge mannen som i samband med konfirmationsriterna börjar grunna på sin egen bakgrund. Underförstått: varför tiger pappan (Sami Palolampi) som muren? Hur kommer det sig att hans mamma en gång i tiden tog sitt pick och pack?
Parallellt med detta stöter vi på ett forskarteam som rotar i de lokala myterna. Det sägs att ett ryskt förband under kriget 1809 föll offer för en varulv, ett odjur som av allt att döma lever vidare. Nu behöver man ju inte vara en laudaturstudent för att räkna ut hur allt detta hänger ihop – överraskningsmomentet är inte filmens starka sida. Desto gladare blir man över det tekniska hantverket, över fotot och klippet som håller rentav professionell nivå.
Fy skam är inte heller skådespelarregin. Ta till exempel Kolmas nainen-solisten Pauli Hanhiniemi som övertygar stort i rollen som själavårdare (med många strängar på sin lyra).
Dessvärre är delarna starkare än helheten och speciellt ruggigt blir det aldrig. Skyll på det något trubbiga manuset – en arvsynd i dessa sammanhang - och ett berättande som skyr risker.
Själv har jag för mig att den österbottniska myllan skulle tåla lite tuffare spadtag. De arga unga männen, med eller utan filmkamera, förpliktigar.