Filmrecension: Slaveri som känns i skinnet
Steve McQueens våldsamma uppgörelse med det amerikanska slaveriet blundar inte för verkligheten. Det är en film som gör ont, menar Sara Ehnholm Hielm.
Regi. Steve McQueen. Manus: John Ridley (efter bok av Salomon Northup). I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender, Lupita Nyong ’O, Benedict Cumberbatch, Paul Dano, Sarah Paulson, Brad Pitt.
Vitsord:
Året är 1841. Solomon Northup (en nobel Chiwetel Ejiofor) vaknar på ett fängelsegolv i Washington D.C., slagen i bojor (i en drypande ironisk panoramabild skymtar Vita huset i bakgrunden). Han blinkar yrvaket, pryglas, fråntas namn och kläder, förs bort och säljs hos en slavhandlare i New Orleans.
Tills nu har han varit en fri svart man från Saratoga, New York – finsnickare, violinist, dedikerad familjefar. Frihetsberövandet är starkt som ett slag. Solomon har lika svårt att tro sina ögon som åskådaren – vad gör de med mig? En svart man har ingen chans mot det våld och hat som enligt lag är tillåtet i hans eget hemland.
Northup skrev ner sin historia 1853, nio år före det amerikanska inbördeskriget utkämpades om slaveriet. Det är en sällsam berättelse, en överlevares vittnesbörd besläktad med förintelsefilmerna. Eftersom Solomon inte är född slav betraktar han systemet med samma chockade blick som biopubliken. Och regissören Steve McQueen ryggar inte: piskan tränger in i huden, det manuella arbetet pågår tills fingrarna blöder. Det är en fruktansvärt våldsam film om ett fruktansvärt våldsamt samhällsskick som pågick i 230 år.
Nyanser av vit skuld
Under sitt nya namn, Platt, hamnar Solomon först hos en mjäkig pastor (kameleonten Benedict Cumberbatch) på en plantage misstänkt lik Tara från Borta med vinden. De religiösa orden och de vackra mossbelupna träden döljer inte att här hängs svarta män. I filmens zenitscen dinglar Solomon i galgen med tårna nätt och jämt i marken – i evighetslånga tre minuter medan de andra slavarna stillsamt fortsätter med sina sysslor med bortvända blickar. Sedan säljs han till traktens värsta slavägare, Epps (McQueens fixstjärna Michael Fassbender som fullblodssadist). Om prosten alltid höll pastoralt avstånd beblandar sig Epps med sina slavar så blodet, sperman och svetten rinner – han mäter deras dagliga bomullsskörd, kollar deras rörelser, och är på nätterna besatt av Patsey (Lupita Nyong’o), gårdens bästa bomullsplockerska som han tömmer sig i med en plågad spasm. Svartsjuka ligger bakom de sinnesjuka grälen med hans förbittrade hustru (Sarah Paulson, en låga av obehagligt blekt hat) som klöser sönder hans maskulinitet.
Filmen visar hur slaveriet fräter på både de vitas och svartas mänsklighet, men de vita blir mest deformerade, futtiga, grymma. Solomon lider filmen igenom av den rättfärdigas skam: han skäms över att de vita beter sig skamlöst. De vita sviker alltid.
Unik Hollywood-film
Här har Hollywoods traditionella bländande berättarmaskineri – epok! enorma resurser! filmstjärnor! Howard Shores filmmusik! – satts i användning för att a) avslöja hur förljugna dess tidigare filmer varit och b) få åskådaren att känna slaveriet i skinnet.
Hollywood praktiskt taget föddes med sitt allra första rasistiska stumfilmsmästerverk Nationens födelse år 1915 av D. W. Griffith – och har därefter fortsatt berätta om Sydstaterna och deras vackra plantagekultur som tyvärr höll några "darkies" på de fotogeniska bomullsplantagerna. Några piskrapp kunde indikera att slavägarna var grymma och slavarna plågade men filmerna närmade sig aldrig fasan.
Lars von Triers (som aldrig hade satt sin fot i USA) Manderlay från 2005 var en av de första filmer som skärskådade hur det amerikanska slaveriet förnedrade och brutaliserade både vita och svarta. Under de senaste åren – Obamas presidentperiod – har Hollywood närmat sig USA:s mörka hjärta: ras och historia. The Help, The Butler, Lincoln, Quentin Tarantinos hämndfantasi Django Unchained. Men med vita hjältar, parodisk ironi eller ängslig anständighet har filmerna undvikit att skåda rakt in i slaveriets ohygglighet. Steve McQueens film är nödvändig för Hollywood och känns vibrerande angelägen, som den första film som gjorts om slaveriet PÅ RIKTIGT: en vit fläck på kartan, en lögn rättas till.
Likt von Trier väjer McQueen inte för att djävulen fanns i strukturerna – trots en sympatisk vit idealist här, en heroisk svart man som lyckades fly där. Slaveriet var ett våldsamt, ineffektivt och institutionaliserat system där bruket av gratis människokroppar, utnyttjade som djur eller maskinkomponenter, d.v.s. tills de slets ner, till slut ersattes av industrialiseringen – men också av moral.
”En man gör vad han vill med sin egendom”, säger den sadistiske slavägaren och den repliken vibrerar ända till dagens sweatshoppar, djurslakterier och bordeller.
Bästa film
Det här är McQueens bästa film. Den f.d. bildkonstnären har redan i Hunger (2008) om IRA-martyren Bobby Sands hungersstrejk och Shame (2011) om en sexmissbrukare varit besatt av kroppen: hur man gör illa sin egen kropp och hur andra gör den illa. Slaveri måste vara det ultimata i kroppsmissbruk: någon annan äger din eller du äger en annans. Detta envisa fokus på kroppen – hur den behandlas, hur den plågas, hur den lider – ger McQueen ett konsekvent grepp på verkligheten och en trohet mot slavarnas upplevelse som gör att hans epokskildring aldrig blir mjuk i kanten eller i huvudet.
McQueen håller alltid ett öga på makt och teknologi. En orsak till att Solomon var borta i tolv år är att han inte kan kommunicera: Han har bokstavligen inte papper och penna, når inte ett postkontor. Men det nya för en McQueen-film är den narrativa ryggraden som kommer ur Solomons gammalmodiga berättelse: personerna får bakgrundshistoria, repliker på ett igenkännbart 1800-talsspråk och karaktärsutveckling. Därför berör filmen på ett klassiskt effektivt vis, vilket ställvis gör den outhärdlig att se. Det gör ont. There will be tears.
McQueen sticker sitt pekfinger i USA:s sår. Det är inte svårt att säga: slaveriet var fel. Det intelligenta är att visa hur det kändes och vad konsekvenserna blev.