Musikrecension: Briljant Beethoven
Norske pianisten Leif Ove Andsnes imponerade med ett suveränt framförande av Kejsarkonserten med Helsingfors stadsorkester på onsdagen.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Thomas Dausgaard. Leif Ove Andsnes, piano. Beethoven, R. Strauss. Medv. Musikhusets kör & solister, körmästare Tapani Länsiö. Musikhuset 22.1.
Norske Leif Ove Andsnes, 43, har gjort en strålande karriär både som solist och liedpianist, och att få höra honom som orkestersolist i Helsingfors var ett sant privilegium.
Tillsammans med Helsingfors stadsorkester och Musikhusets kör samverkade Andsnes i ett program med fokus på Beethoven, där biffen utgjordes av den mästerligt maffiga Kejsarkonserten. Namnet är förstås inte tonsättarens utan förläggarens påfund, men känns nog så passande med tanke på verkets omfång och på att en viss Napoleon Bonaparte vid tiden för kompositionen (1809–1811) härjade i knutarna.
I Kejsarkonserten bjöd Andsnes på stort, brett, yvigt och frodigt spel, klangligt rikligt med rätt dos mystik, heroiskhet och vidlyftighet. Stadsorkesterns Beethovenklang var lika elegant, ståtlig och präktig. Det kändes som om Kejsarkonserten tolkades i exakt så stora drag som stycket påbjuder.
Kejsarkonserten är etablerad repertoar, men detsamma kan inte sägas om Fantasi för piano, kör och orkester i c-moll op. 80 som närmast får betraktas som en förstudie till körfinalen i nionde symfonin. Liksom i det senare fallet använder sig Beethoven av en allmänmänsklig, allomfamnande text (av Christoff Kuffner) om yttre fred och inre frid. Proportionerna är helt andra än i symfonin: här är det pianot som intar huvudrollen och körens och sångsolisternas roll är undanskymd. Dock gjorde både Musikhuskören och solistsextetten (Olga Nikolskaja-Heikkilä, Elisabet Petsalo, Katariina Heikkilä, Tuukka Säily, Kristian Lindroos, Mikko Sateila) en viktig och förtjänstfull insats. Andsnes imponerade ävenså med sin djupa förståelse för kontrapunkten och transparensen i Beethovens sats. Briljant spel helt enkelt.
Som pendang till Beethoven spelade orkestern Richard Strauss minst lika intressanta tondikter Till Eulenspiegels lustige Streiche om Till Eulenspiegel och hans eskapader samt Don Juan.
Och något överraskande kändes musicerandet i inledande Till Eulenspiegel en aning luddigt och släpigt även om man höll ångan uppe. I Don Juan nådde man betydligt högre höjder. Stämmorna är svåra som attan, men varje stråkmusiker har i något skede tvingats plöja igenom dem, och den djupa kännedomen, ryggmärgskänslan för Strauss partitur, skiner igenom och hörs (ett tack kan också riktas till emeritusdirigenten Leif Segerstam som en gång i tiden nötte in Straussrepertoaren hos orkestern).
Orkestern spelade som för brinnkära livet under ledning av Thomas Dausgaard (chefsdirigent för Svenska kammarorkestern och tidigare chefsdirigent för Danmarks radios symfoniorkester) och med gott resultat. Här fanns en intensitet och frenesi som lämnade en och annan med munnen på vid gavel.
Konserten ges i repris i kväll kl. 19. Den kan också ses på Yle-arenan här.