Filmrecension: Krutgubbe utan like
Hundraåringens busiga odyssé och den alternativa historietolkningen är uppfriskande, även om man inte nödvändigtvis skrattar högt.
Regi: Felix Herngren. Manus: Felix Herngren, Hans Ingemansson. Foto: Göran Hallberg. I rollerna: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, David Wiberg, Mia Skäringer.
Vitsord:
”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad” hävdade Joakim Pirinens tecknade figur, dårfinken Socker-Conny. Landsmannen Allan Karlssons väg in i historien (och då talar vi om den strikt inofficiella versionen) går via dynamiten. Karlen gillar att spränga upp saker och ting.
Det är så Allan slukas upp av spanska inbördeskriget och kommer i kontakt med general Franco. Allan är också en av hjärnorna bakom den amerikanska atombomben, vilket inte hindrar honom från att samarbeta även med kamrat Stalin.
Men det var då det. Allan Karlssons senaste attentat, riktat mot rävjäveln som tog hans katt, innebar att han förpassades till ålderdomshemmet i Malmköping. Nu drar det ihop sig till hundraårskalas med marsipantårta, pompa och ståt, men där får man allt klara sig utan födelsedagsbarnet.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann bygger som bekant på en bok av Jonas Jonasson. Det är inte den lättaste att överföra till film men det ska genast sägas att Felix Herngren (Vuxna människor, Varannan vecka samt tv-fenomenet Solsidan) gör ett bra jobb. Även om man sovrat i materialet, med hård hand, är tonen och humöret intakt.
Robert Gustafsson är självskriven i rollen som den ålderstigne gubbstrutten som inledningsvis hamnar i Byringe, metropolen. Här stöter Allan på Iwar Wiklanders pensionerade stins. Båda tycker de om brännvin men det som gör att det blir hett kring om öronen är den medhavda kappsäcken som innehåller inte mindre än femtio miljoner kronor!?
Kappsäcken tillhör en mitt på sommaren ihjälfrusen mc-knutte – hur nu det är möjligt – men bakom knuten väntar fler råskinn. På spåret är också bylingen. Det går ju inte för sig att hundraåringar ränner omkring hur som helst.
Blågul Forrest Gump
Parallellt med detta får vi höra historien om den sorglöse Sörmlandssonen vars fäbless för sprängämnen för honom i kontakt med såväl Harry S Truman som Robert Oppenheimer, Albert Einsteins korkade brorsa och Tage Erlander (Johan Rheborg) inte att förglömma.
När Jonas Jonassons litterära förlaga (från 2009) kom ut var det många i kritikerkåren som drog en parallell till Arto Paasilinna. I filmversionen finns samma knäppa logik och absurda humor, iscensatt med en övertygelse (läs: aningslöshet) som gör att man gärna köper detta dårarnas försvarstal.
Vi talar om en blågul Forrest Gump, en busigt belastad odyssé som närmar sig 1900-talshistorien med glimten i ögat och ett bondförnuft som känns bra uppfriskande – nu när teknokraterna och de sociala ingenjörerna gör sitt bästa för att riva ner återstoden av medborgarsamhället.
Knipslughet och gubbmys
Det stör inte att rollbesättningen är lyckad. Robert Gustafsson, kameleonten, gör Allan Karlsson med knipslughet och gubbmys, men utan att romantisera ålderdomen. Underförstått: att vara hundra bast är inte alltid så himla kul, rynkorna gör sig gällande och pissa bör man.
Bluesbrodern Iwar ”Julius” Wiklander är inte ett dugg sämre och gärna lyfter man fram också Mia Skäringer. Hon närmar sig sin rollfigur, (cirkus)elefantmamman Gunilla, med bitande sarkasm, inte helt olik den som hon visar prov på i Solsidan.
Skratta högt– rolig är väl filmen inte, men nog uppskattar man de galna upptågen och den alternativa historietolkningen, speciellt eftersom Herngren sällan har vägarna förbi den renodlade farsen eller pilsnerkomedin.
Det här är både smartare och snurrigare, ett stycke kvalitetsunderhållning som bärs upp av idel fyndiga formuleringar. Det är som det är och blir som det blir, liksom.