Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
Svetlana Aleksijevitj är en minnenas arkeolog. Utan hennes böcker om livet i och efter Sovjetunionen skulle viktig kunskap gå i graven, skriver Anna-Lena Laurén.
PROSA
Ersatz 2013
Översättning från ryskan: Kajsa Öberg Lindsten
Det vore lätt att kalla Tiden second hand en sovjetdystopi. Det är en på många sätt fruktansvärd bok. Men den är ingen dystopi utan ett ständigt pågående samtal, en ström av minnen, dofter, bilder som hundratals före detta sovjetmedborgare ger oss via den outtröttliga Svetlana Aleksijevitj.
Svetlana Aleksijevitj är utmattande, oförtruten, hon upprepar sig själv ibland näst intill tjatighet. Hon är känslosam, gråtmild, ursinnig och kärleksfull. Och hon är unik. Det finns ingen annan författare som gör det hon gör.
Aleksijevitj är en minnenas arkeolog. Utan hennes böcker om livet i och efter Sovjetunionen skulle viktig kunskap gå i graven. Inte för att kunskapen är ny – alla som har bott i Ryssland eller det forna Sovjet känner igen berättelserna. Utan för att det inte finns någon annan som har samlat detta material mellan pärmar, på det sätt som hon gör.
Aleksijevitj borrar inte bara i andra, hon borrar även i sig själv. Troligen är det därför hon är så framgångsrik när det gäller att få människor att berätta om sina liv. I den senaste boken Tiden second hand – slutet för den röda människan känner man tydligt bandet mellan intervjuaren och de intervjuade, en förtrolighet som bara gemensamma upplevelser kan ge.
Det krävs en sovjetmänniska för att förstå en annan sovjetmänniska. Och här ligger storheten i Aleksijevitjs produktion – samtidigt som hon inte ryggar för att skildra sovjetsamhällets förfärande avigsidor så känner läsaren att hon egentligen berättar om sig själv. Alla dessa kvinnor är hon. Genom berättelserna går ett stråk av ömhet för en gemenskap som inte längre finns.
Så här var det. Lyssna och stå ut om ni kan
Brokig samling personer
I sin senaste bok Tiden second hand har Aleksijevitj intervjuat före detta partifunktionärer, armenier från Baku, tadzjikiska gästarbetare i Moskva, sekreterare, företagare, hustrur till krigsveteraner. De spretiga dialogerna handlar om deras liv och upplevelser, deras äktenskap och barn, deras kärlek och katastrofer, misslyckanden och tragedier. Allt knyts samman av den gemensamma upplevelsen att en gång ha varit sovjetmedborgare. Att en gång ha levt i en värld där man drack te i varandras kök och diskuterade Blok, där armenier kunde gifta sig med azerbajdzjaner, där poesiuppläsningar drog fulla stadion och där ideal och en ljusnande framtid var någonting man uppriktigt trodde på.
Nu är allt detta bara skrattretande. Som en av de intervjuade uttrycker det: Kung korv har vunnit, materialismen har segrat.
Samtalen förs på ett sätt som är lätt att känna igen för den som har bott i till exempel Ryssland. Man känner igen frustrationen, ilskan över orättvisorna och samhällsklyftorna, nostalgin över en förlorad värld, sentimentaliteten, pratigheten och det ologiska sättet att resonera. Det handlar aldrig om att komma fram till en slutsats eller ett försök att nå minsta gemensamma nämnare, tvärtom talar alla i mun på varandra, förbi varandra, men ändå talar de om samma saker och allt detta sammantaget blir en mäktig körsång som stiger mot skyarna.
Jag kan bara föreställa mig de astronomiska mängder te som måste ha gått åt för att genomföra alla dessa intervjuer i ryska, ukrainska och vitryska kök.
Till en början känns texten pratig och full av upprepningar. Men känslan försvinner snabbt då man oemotståndligt sugs in i boken. Aleksijevitj har en egen metod som är svår att definiera. Först tror man att hon helt enkelt har skrivit ut en massa intervjuer rakt av, utan att redigera. Sedan inser man att den här boken nästan inte innehåller något överflödigt material. Allt smälter samman till ett enda pågående samtal, så naket att man har en känsla av att sitta med själv.
Men det handlar om redigerade texter. För att få fram någonting så här bra måste författaren till sitt förfogande ha haft ett material som ursprungligen var mycket större.
Outhärdlig realism
Trots nostalgin är det allt annat än en smickrande bild av sovjetsamhället som Aleksijevitj målar upp. Hon beskriver fattigdom och nöd, etniskt våld och rasism, kvinnor som utnyttjas både ekonomiskt och sexuellt, känslan av vanmakt i ett samhälle där individen är noll värd. Människorna hon träffar talar om allt detta rakt upp och ner. Ibland blir det nästan outhärdligt.
Hon beskriver kvinnorna som efter Sovjetunionens fall far omkring i hela världen med sina stora rutiga väskor:
”Från Polen till Kina. De köper och säljer. På sina axlar bär de ansvaret för hemmet, barnen och de gamla föräldrarna. Och för sina män. Och för vårt land.”
Några få av intervjuerna känns omotiverade. En kvinna som lämnar man och barn för att resa till en straffånge hon aldrig har träffat är av allt att döma rubbad. I boken blir hon en symbol för vanvettig kärlek och hopp, eventuellt en illustration av påståendet ”ryssarna älskar att lida” som uttalas av en italiensk svärson till en av de intervjuade. Men här växer eländet och kärlekens förtvivlan till dimensioner som gör att läsaren inte längre kan ta in allt. Det är helt enkelt inte möjligt att greppa all denna ångest.
Samtidigt är det – märkligt nog – en hoppfull bok. I grund och botten handlar den om människans förmåga att överleva. I en oförglömlig passage berättar en av Aleksijevitjs kvinnor om hur hennes man, som hade suttit i Gulag, svarade på frågan varför han överlevde:
”Jag fick mycket kärlek som barn. Den samlade kärlek vi har fått räddar oss – den är vår säkerhetsmarginal.”
Aleksijevitj har skrivit en fruktansvärd bok om kärlek och hopp. Den är drabbande. Den är lysande.
Och jag inser: jag begriper inte allt. Jag är inte invigd. Men jag har fått en pusselbit när det gäller att försöka förstå.