Skivrecension: Otroligt flyt i verkstaden
Kalevi Aho, 65 år i mars, har för närvarande ett nästintill otroligt flyt i kompositionsverkstaden. Nya substantiella verk föds i en aldrig sinande ström och kvaliteten är genomgående hisnande hög.
Sinfonia Lahti under Osmo Vänskä (Minea), Jaakko Kuusisto (Kontrabaskonserten) och Dima Slobodeniouk (Symfoni 15). Solist: Eero Munter, kontrabas. (BIS)
Knappast kan man väl beträffande någon av dagens tonsättare påstå att varje ny komposition är ett mästerverk, men när det gäller Kalevi Aho – som nyligen fullbordade sin tjugonde solokonsert och för närvarande arbetar på sin sextonde symfoni – hamnar vi åtminstone inte långt ifrån sanningen.
Orsaken står, föga överraskande, att finna i dels ett tekniskt mästerskap som möjliggör samtliga visioners mödolösaste möjliga transformering till en meningsfull realitet. Dels en musikalisk fantasi, som tycks närmast gränslös i sitt målmedvetna tänjande på vedertagna konventioner och etablerade formler.
En viktig faktor i sammanhanget är därtill de under det senaste decenniet alltmer frekvent förekommande influenserna från icke-europeiska musikkulturer. Någon världsmusiktonsättare lär Aho inte bli, men det finns en öppenhet i hans sätt att tänka musik som är både tilltalande och fantasieggande samtidigt som hans starka estetiska integritet borgar för att allting ändå alltid låter som just Aho.
Hypnotisk rytmisk drive
Allt detta kommer på ett sällsynt åskådligt sätt i dagen på den senaste BIS-utgåvan i Robert von Bahrs ambitiösa projekt att skivkartlägga Ahos kompletta produktion. Här samsas tre av hans starkaste verk från tre centrala genrer inom ramen för en stilmässigt och dramaturgiskt välavvägd helhet.
Orkesterstycket Minea, skrivet 2008 för Osmo Vänskä och hans Minnesotaorkester, fungerar i praktiken som ett slags konsert för orkester med virtuosa uppgifter för samtliga musiker. Aho har här låtit sig influeras av såväl indisk och japansk som, framför allt, arabisk musik och den rytmiska driven är nära nog hypnotiskt oemotståndlig.
Kontrabaskonserten, från det produktiva solokonsertåret 2005 som även såg tillblivelsen av syskonverken för kontrafagott och klarinett, hör av praktiska orsaker till Ahos mer lyriska kreationer. Den volymsvaga kontrabasen är ett vanskligt soloinstrument, men Aho löser smidigt de balansmässiga problemen och ställer solisten inför en rad lika knepiga som tacksamma utmaningar.
Femtonde symfonin (2010) syntetiserar rytmisk schvungfullhet – med Ahos favoritslagverk djembe och darabuka i framträdande roller – orientaliska skalor, subtil lyrism och utpräglat västerländska klangkluster på ett sällsynt fruktbart sätt. Det melodiska suget, den heta pulsen och den uttrycksfulla harmoniken förefaller optimalt kalibrerade inom ramen för en sällsamt vibrerande klangvärld.
Osmo Vänskä, Jaakko Kuusisto och Dima Slobodeniouk gör samtliga ett exceptionellt noggrant och inspirerat jobb med den orkester som känner Ahos vokabulär bättre än någon annan i världen, Sinfonia Lahti. Orkesterns egen basist Eero Munter utvinner det mesta som står att finna ur sin solostämma och BIS-soundet är, hur annars, ett under av naturlig klarhet och värme.