Skivrecension: Färing i själ och hjärta
Lapplands kammarorkesters blåskvintett, dir. John Storgårds. (Dacapo)
Om man får tro Sunleif Rasmussen (f. 1961) är hans nationalitet och härkomst en oskiljaktig del av den han är. Rasmussen är tonsättare av färöisk härkomst och har omfattat den färöiska identiteten med allt vad det innebär: en kolonial historia, lång frihetskamp, ett eget språk, egen kultur, egna sånger.
Rasmussen besökte år 2004 Korsholms musikfestspel och visade sig då vara en riktigt rolig prick. Lika rolig, rentav sprallig, är hans musik, till exempel den femdelade sviten Motion/Emotion, där två satser med rörelse och två med känsla följer på varandra för att utmynna i en final där rörelse och känsla kombineras (därav namnet).
I Four Gardens kombineras på ett intressant sätt ett grymt och hetlevrat, purmodernistiskt idiom med något mycket rofyllt. Pianot (Anna Laakso) löper genom alla satser, i övrigt varierar besättningen.
John Storgårds är Rasmussens trogne bundsförvant och tillsammans har de samarbetat många gånger tidigare med gott resultat. Lapplands kammarorkesters blåskvintett är på hugget och spelar ofta med smekande skönhet, men också hårresande attack. Det går inte att blunda för de mer poetiska och lekfulla aspekterna i musiken.
De tre Andalag-kompositionerna är några minuter långa duetter för blåsinstrument. Skivans äldsta verk är blåskvintetten Cantus Borealis (1995) och sextetten Vetrarmyndir (Vinterbilder).
I alla av Rasmussens kompositioner finns något rigoröst: en ytterst disciplinerad hållning till kompositionsarbete. Ändå kan han vara ytterst lekfull.