Musikrecension: Magnus Lindbergs stora syntes
Musikhuset 17.1. Dirigent: Ville Matvejeff. Solist: Ida Falk Winland, sopran. Schubert, Berg, Lindberg.
Finlandspremiären på Magnus Lindbergs hittills längsta orkesterverk Aura i Kulturhuset 1995 var en katharsisliknande upplevelse. Nu hade Lindberg uppnått sin första stora syntes mellan ungdomens konstruktiva modernism och den mer estetiskt mångfasetterade approach han så småningom skulle göra till sin.
Känslan var onekligen befriande. Något steg bakåt har han därefter självfallet varit tvungen att ta för att komma desto fler framåt, men den fullkomligt otvunget tonala melodik och harmonik som i dag är en så oumbärlig del av Lindbergs vokabulär var, när det begav sig, ett element som kändes oerhört fräscht och radikalt.
Och på den vägen är Lindberg fortfarande i den dag som i dag är. Aura, till allt utom namnet en symfoni, är tillägnad minnet av den under arbetets gång avlidne Witold Lutoslawski och Lindberg bugar sig nog så vördnadsfullt för sin avhållne mästare utan att för ett ögonblick glömma vem som håller i pennan.
Spännande röst
Kvällens HSO-dirigent, Ville Matvejeff (f. 1986), är en exceptionell begåvning – pianist, sångare, tonsättare och dirigent – vars personliga val det var att göra Aura, liksom Alban Bergs underbara ultrasenromantiska Sieben frühe Lieder, vid HSO:s fredagskonsert, och Matvejeff behöver sannerligen inte skämmas för vare sig den estetiska linjedragningen eller det klingande slutresultatet.
Greppet om orkestern var genomgående äkta och naturligt. Den onödigt yviga, och inte alltid helt ändamålsenliga, plastiken och koreografin får sannolikt sättas på den ungdomliga entusiasmens konto, men i övrigt fanns det mycket att beundra.
Så inte minst beträffande fraseringen – hur annars med en före detta korrepetitor i farten – som konserten igenom kändes synnerligen levande och naturlig.
Rikssvenska sopranen Ida Falk Winland har en enormt spännande, aningen mörkfärgad röst, som tycktes passa mer eller mindre perfekt för de uttrycksfulla Bergsångerna.
Matvejeff och hans inspirerade HSO-musiker var precis lika exemplariskt närvarande här som i Lindbergs krävande partitur och den inledande, supercharmiga Schubertsymfonin nr 1.
Publicerad i Hbl 19.1