Musikrecension: Rivstart på den tikkanenska barockeran
Astoriasalen 16.1. Telemann, Matteis, Byrd, Biber, Händel.
Är det någon annan än jag som tycker att det var ovanligt dumt att byta ut coolt klingande namnet Sjätte våningens orkester mot urtråkiga Finländska barockorkestern? Inte minst som förväxlingsrisken med Helsingfors barockorkester inledningsvis var överhängande och det nya namnet dessutom bara säger halva sanningen om en ensemble, vars basrepertoar sträcker sig långt in på förromantikens domäner.
Nåja, i dagens läge har publiken antagligen lärt sig skilja mellan varumärkena och dessutom höll man sig, på ett stycke när, snällt till barocken vid nybakade konstnärlige ledaren Antti Tikkanens helsingforsiska debutkonsert i en småkylig Astoriasal, vars värmesystem gick på lågvarv.
Något man däremot inte kan säga om musicerandet. Det handlade kanske inte om någon publiksuccé – man har inte lyckats skaffa sig en lika bred fanbas som kollegerna i Hebo – men de som mött upp glömde snabbt rumstemperaturen. Den musikaliska temperaturen närmade sig stundtals kokpunkten utan att det ändå någonsin fanns en risk för att det hela skulle koka över.
Tikkanen är en äkta speleman, född med felan under hakan, och han hade överlag en noggrann koll på ordningen i leden. Frimodiga satsningar enligt mottot friskt vågat allting vunnet kryddat med spontana improvisatoriska utvikningar; visst, men inom utstakade ramar och alltid med den klangliga skärpan och rytmiska precisionen i högsätet.
Färggranna narrativ
Programmet kunde utan överdrift kallas frimodigt, kanske rentav dristigt, med sina kombinationer av färggrant illustrerade narrativ, interfolierade med några snärtiga variationsverk över så kallade grounds signerade Nicola Matteis den äldre respektive den store William Byrd.
Georg Philipp Telemanns – en av musikhistoriens främsta humorister – uvertyrer till La Bouffonne och Hamburger Ebb und Fluth gav festliga föraningar om vad som komma skulle, medan den härligt dråpliga Burlesque Don Quixotte samt Gulliversviten för två violiner var ypperliga exempel på hans varmhjärtade glimten i ögat-attityd.
Heinrich Ignaz Franz von Bibers Battalia a 10 är med sina deskriptiva instrumentala effekter säkerligen ett av musikhistoriens mest rabulistiska stycken. Tikkanen & co lät sig dock inte förledas till enbart billigt effektsökeri utan gestaltade den gedigna musikaliska helheten med lagom delar smak och humör, vilket för övrigt även gällde framförandet av svit nr 3 ur HändelsWater Music.
En del av kvällens repertoar kunde även ha gjorts med en större ensemble, men besättningen om 16 personer kändes på många sätt optimalt balanserad för ändamålet. En rivstart på den tikkanenska Fibo-eran som lovar gott inför framtiden.
Publicerad i Hbl 18.1