Musikrecension: Spetsade allusioner
Osmo Tapio Räihälä ger gärna intrycket av att vara en repliksnabb kommentator. Men kompositionskonserten i söndags gav ett hyfsat artigt intryck.
Kompositionskonsert med Uusinta-ensemblen, Anni Haapaniemi, oboe. Hannu Lintu, dirigent. Musikhuset, övningssalen 19.1.
I intervjuer i Helsingin Sanomat och Yle förra veckan gav tonsättaren Osmo Tapio Räihälä intrycket av en repliksnabb kommentator som undgår stereotypa uppfattningar om tonsättarskap. Kompositionskonserten på söndagen var dock en hyfsat artig tillställning. Bland annat menade Räihälä i programbladet att han kände sig allt mer självsäker gällande hantverket, vilket konsertens program också bevisade. Första halvan avrundades med en överraskande traditionell oboekonsert och som avslutning hördes en femtio minuter lång svit för soloinstrument – ett strikt prov på kompositionsteknik.
Kompositionskonserten kan ses lika mycket som en jubileumskonsert för Uusinta-ensemblen, som Räihälä var med och grundade. Tonsättaren arbetar tätt ihop med sina musikervänner, kompositionerna planeras ofta i samråd med musikerna och stämmor bollas av och an mellan kompositör och musiker. Uusinta är dock inte någon ”Räihälä-ensemble” och samarbetet mellan kompositör och tonsättare är inte lika långtgående som i till exempel Steve Reichs ensemble.
Det finns något motsägelsefullt i hur Räihälä kryddar sina stycken med färgstarka namn och allusioner samtidigt som han ber lyssnaren koncentrera sig på den renodlade musiken. För mig blir det en omöjlig ekvation. Jag kan inte förbise alla heltonskalor då Räihälä hänsyftar till impressionistisk konst. Jag känner mig bortkommen i det avslutande sopransolot Baisers volés då jag inte sett Truffauts film med samma namn. Vissa av hänsyftningarna är fåniga skämt – som oboesolot En satyrs förmiddag.
Kvällens stornummer är den splitternya serien för soloinstrument Soliloque. På pappret ser det oroväckande asketiskt ut, men sviten visar sig vara en intensiv helhet som bär från början till slut. Speciellt lyckat är valet att binda samman numren med hjälp av elektronisk musik förverkligad tillsammans med ljudteknikern Kai Rantala.
Mina personliga favoriter i serien är stycket för marimba och satsen för sopran. Marimbaduon, som ursprungligen planerats för en person, visar prov på Räihäläs förmåga att kompromissa kreativt. Sångsolot, å andra sidan, tycks lyfta fram något nytt i Räihäläs tonkonst. Sopranen upprepar frenetiskt namnen Fabienne Tabard, Antoine Doinel och Christine Darbon (rollkaraktärer i Truffauts film Stulna kyssar). Stämningen är heltokig men samtidigt, på ett absurt sätt, gravallvarlig – Räihäläs mångtydiga hänsyftningar når nya höjder.
Konserten gästas genomgående av toppmusiker. Oboisten Anni Haapaniemi imponerar med sitt ljuva sound. Hannu Lintu är en fantastiskt träffsäker dirigent som ger ett lyft åt konserten och Uusintas arbete.