Bokrecension: Tiina Raevaara/Laukaisu
Tiina Raevaaras nya roman Laukaisu handlar om ett familjemord.
ROMAN
Paasilinna 2014
Det är länge sedan jag läst en inhemsk roman så gastkramande som Tiina Raevaaras Laukaisu. Den börjar med att Pauliina vaknar i det hus hon av nödtvång kallar sitt hem. Det har fördärvats av något som har förjagat all den ombonade känsla vi förväntar oss av den plats där vi söker skydd och ro:
"Köket var hemmets sorgsnaste plats, tyckte Pauliina. Åtminstone köket borde ha doftat gott; av mat, bullbak, kaffe om inte annat."
Vi följer henne i morgonens sysslor – väcka barnen, ge dem frukost, klä på dem – som hon utför utan yttre stress men också utan någon som helst känsla av mening och glädje.
"Livet var inte gott, det var rörigt, vått, kallt, det luktade illa. Det var inte det liv som Pauliina ville ha!"
Bokens första 25 sidor, Pauliinas morgon i det hemska hemmet, är mästerligt täta och klaustrofobiska. De handlar om en familj på katastrofens rand, om människor som drivits in i en situation där framtiden skymtar förbi bara i bisatser, gnistor som snabbt slocknar i det där röriga, våta, kalla. Raevaaras sätt att gestalta huvudpersonens apatiska förtvivlan genom att beskriva hennes känsla av, i, för huset är väldigt effektfull:
"Pauliina kände medlidande med huset. Det hade insjuknat i någon allvarlig sjukdom, kanske blodförgiftning. Det var döende, det var bortom all hjälp. "
Den som smittat huset, hemmet, familjen och livet är Pauliinas man Kerkko, sjukskriven för depression. Men också Pauliina har glidit in en mental värld där döden tar stor plats.
Det här är en roman om ett plågsamt återkommande skräckmoment i den finländska nyhetsbevakningen; att det som chockade grannar i kvällstidningarna beskriver som "en helt vanlig familj" kan gömma hjälplöshet, hat och maktfullkomlighet som exploderar i mordiskt våld.
Romanen börjar med ett skott, och vi vet att den kommer att sluta med flera. Men Raevaara lyckas länge hålla oss i ovisshet om vem det är som ska dö först, och för vems hand. Ingendera vill man identifiera sig med, eller ens tycka om. Inte ens barnen väcker läsarens ömhet, eftersom de ses genom moderns slocknade blick. Den som drivits in i en absolut återvändsgränd i sitt liv har inte krafter att vädja, att vara sympatisk, att inbjuda till kontakt. Och den som till slut kommer oinbjuden kanske kommer för sent.
Vi står på avstånd
För att läsaren skall kunna andas och tänka har Raevaara byggt in en utomstående berättare i romanen, en som minns Pauliina innan hon blev fånge i sitt hemska hus och liv. Han ger sig till känna på bokens första rader, och säger sig ha fått i uppdrag att berätta den här historien.
Också det är ett skickligt drag. Det påminner om att vi som ännu lever och läser står på avstånd från det här dramat, liksom vi är utomstående i alla de tragedier ur verkligheten som berättaren fundersamt rekapitulerar på sin väg genom Pauliinas, Kerkkos och de små tvillingflickorna Elmas och Annis sista dag i livet. Vi kan inte veta hur det kändes att vara kvinnan som dränkte sina tre barn i en brunn i Borgnäs 1985, kvinnan som sköt sin sovande familj 2004 utanför Borgå, mannen som knivhögg sin hustru och sina två döttrar 2011 i Vanda eller alla de andra.
Raevaara låter sin berättare räknar upp dem, och reflektera över att motiven bakom dessa dåd ofta kläs i ord som ligger nära kärlekens vokabulär; man talar om svartsjuka, lusten att beskydda sina barn för en ond värld. "Kärleken förebådar undergången," konstaterar berättaren. Naturligtvis vill jag protestera här, eller åtminstone precisera. Kärlek betyder inte bara makt, utan också närhet, och närheten kan vara både det bästa och värsta som kan hända en människa.
I Raevaaras tidigare böcker har jag störts av en tendens att konstruera för mycket, att spänna språket och gestaltningen för idéer som knäcker dem. Här har jag inte mycket att klaga på, förutom en i mina ögon omotiverad förnedringsepisod utanför hemmet som Pauliina råkar ut för. I övrigt är det hemskt och tungt, men klart och tänkvärt.