Bokrecension: Hulluuden historia
Mängder av kunskap och rörig disposition försvårar läsningen av en bok om galenskapens historia. Och varför denna trista Freud-bashing? undrar recensenten.
SAKPROSA
Gaudeamus 2013
Den hippokratiska läkaretikens grundsats är primum non nocere, ”först av allt, skada inte”. Just den verkar ha varit särskilt svår att tillämpa för de läkare som ägnat sig åt själens sjukdomar. När man läser den finska lärdomshistorikern Petteri Pietikäinens infallsrika bok Hulluuden historia, är det de groteska brotten mot den principen som gör det största intrycket.
Det har kanske att göra med bokens massiva kunskapsmängd i kombination med dess lite kaotiska disposition. Den hoppar mellan kronologiskt och tematiskt berättande, och författarens eget engagemang i sin text varierar så att texten ibland är spänstigt resonerande, ibland bara trögt redovisande.
Att ta in allt Pietikäinen vill berätta är tungt, läsaren börjar oundvikligen famla efter rafflande detaljer. Och sådana finns det alltså gott om.
Operationer
Det sorgliga är att utvecklingen av psykvården inte alls framskridit stadigt från en mörk och okunnig början mot en ljusare och mera upplyst samtid. Bakslagen, särskild med tanke på patientens säkerhet, har varit många. Om vi bortser från tidigare sekler av andeutdrivning och vård i form av inspärrning, straff och fysisk tortyr, bjuder också 1900-talet på rikligt av gruvliga exempel.
En för mig tidigare okänd figur i den psykiatriska vanvårdens skräckkabinett var doktor Henry Cotton (1876–1933) överläkare vid sjukhuset i Trenton i New Jersey. Han trodde att mentala sjukdomar berodde på infektionshärdar på olika ställen i kroppen. Först drog han ut tänderna på sina patienter, sedan började han operera deras tjocktarmar, blindtarmar, bukhinnor och sköldkörtlar, allt för att råda bot på psykiska symtom. Dödligheten bland hans patienter var hög, för att inte tala om alla som invalidiseras genom de onödiga operationerna, men ingen tycktes hinna bry sig innan Cotton lyckligtvis dog av en hjärtinfarkt 1933.
En annan av 1900-talets bisarra skräckfigurer är Walter Freeman (1895–1972), ”lobotomins ambassadör”. Han blev känd för sitt hjärnkirurgiska världsrekord, 25 lobotomier utförda under en enda arbetsdag. Freeman stack in ett vasst instrument som påminde om en strumpsticka med handtag genom patientens ogönhåla och kapade nervbanor bakom pannloben, vilket ansågs bita på både depressioner och schitzofreni. Gärna gjorde han det här inför publik, för att demonstrera sin fingerfärdighet och ingreppets behändighet.
Hans stjärna började dala efter mitten av 1950-talet, och numera betraktas operationen allmänt som ett riskabelt övergrepp snarare än ett medicinsk ingrepp.
Under lobotomins guldålder tillämpades operationen emellertid också på barn, i efterkrigstidens Finland liksom i många andra länder. Men innan vi hänger oss åt chockerad självgodhet bör vi besinna Pietikäinens kommentar:
”Att förorsaka bestående hjärnskador hos barn ter sig som ett synnerligen ansvarslöst medicinsk ingrepp. Men i ljuset av det vi i dag vet om den psykiatriska medicineringen av barn i dag, har vi ingen orsak att moralisera över de åtgärder som tidigare generationer utsatt barn för. Barnen har fått ta konsekvenserna av varje tidsålders medicinska visdomar och dumheter på ett mycket konkret sätt.”
Mediciner
Det Pietikäinen torde avse är den i dag epidemiskt utbredda diagnosen ADHD – för barn som är hyperaktiva, ouppmärksamma, har olika typer av inlärningssvårigheter – och medicineringen av den med amfetaminbaserade läkemedel som Ritalin och Concerta. Diagnoskriterierna är inte entydiga och medicinernas långtidseffekterna vet man ganska lite om, annat än att de för läkemedelsindustrin är goda.
I dag lever vi alltså psykofarmakans tidsålder. Chockerande, och något jag aldrig hört talas om, är Pietikäinens observation att dagens psykosmediciner på kort sikt tycks bita på akuta sjukdomssymtom, men möjligen på lång sikt gör människor oförmögna att återvända till ett normalt yrkes- och familjeliv ens periodvis. Den tankegången kunde gärna ha utvecklats mera. Pietikäinen blandar obesvärat skönlitterära källor (patientupplevelser av förtryck och fasa) med forskningsresultat vilkas trovärdighet jag inte har några förutsättningar att bedöma. Den Robert Whitaker som han hänvisar till i fråga om psykosmedicineringens invalidiserande långtidsverkningar är vetenskapsjournalist, och bygger förhoppningsvis sina farhågor på någon annans forskning.
Pietikäinens grundfråga är naturligtvis livsviktig. Är vår tids explosiva ökning av psykiatriska diagnoser och patienter ett resultat av att människor insjuknar på nya sätt i en ny tid? Eller handlar det om att diagnoserna, snarare än sjukdomarna, drar över den psykiatriska världen som epidemier, skapade och formade av den farmakologiska industrins mäktiga ekonomiska intressen? Korruption och styrning av den föregivet vetenskapliga forskningen är en verklig risk, påpekar Pietikäinen. Det är lätt att hålla med om.
Sigmund Freud avfärdar Pietikäinen egendomligt tanklöst och tendentiöst, som ”den store trollkarlen” och mytologen utan vare sig kliniska eller teoretiska meriter.
Här vill jag invända och påminna om den förståelse och respekt för varje enskild människas egen personhistoriskt konstituerade inre värld som psykoanalysen fundamentalt predikar. Freuds läror har bidragit på ett avgörande sätt till vårt sätt att se på barndomen som det sårbara fundamentet för vår enskilda existens. Den insiktens värde borde inte heller 2000-talets häcklare av psykoanalysen kunna förneka.
Den terapiriktning som tidigare kallades analytisk terapi och numera oftast omtalas som psykodynamisk terapi, bygger väsentligen på den psykoanalytiska ”talkur” som Freuds insatser var av avgörande betydelse för. Han var en av dess uppfinnare, och dess lyskraftigaste och vältaligaste förespråkare och utövare.
Framgångsrik terapi
Psykodynamisk terapi utövas i dagens Finland med Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsstöd framgångsrikt i vården av många slags mentala problem; utbrändhet, ångestsymtom och lindrigare depressioner. Obehandlade skulle de leda till sämre arbetshälsa, sämre familjeliv, sämre somatisk hälsa – problem som förr eller senare kan räknas om i samhällskostnader.
Däremot lämpar sig den psykodynamiska terapin inte för psykotiska eller djupt deprimerade patienter. Det kan naturligtvis tänkas att Pietikäinen skrivit in sig i sin trendigt antifreudianska hållning just för att hans huvudintresse gäller verklig galenskap – alltså allvarliga psykotiska tillstånd – och inte de vardagsplågor som många av oss dras med ganska diskret. Men så slarvigt och varierande som han drar gränserna för sitt ämne så är det också på den här punkten svårt att veta hur han riktigt har tänkt.
Därför tycker jag det är skäl att citera en annan kultur- och psykiatrihistoriker, Lisa Appignanesi som 2008 gav ut boken Mad, Bad and Sad – A History of Women and their Doctors from 1800 to the Present. I en intervju jag gjorde med henne samma år säger hon:
”Freud är den mest välkända förespråkaren för ’talkuren’ som var och är enastående radikal så till vida att den inte gör någon skada. Den bygger inte på tortyr, inspärrning, elchocker injektioner, operationer. (...) Psykoanalys och annan talkurspsykoterapi är den minst aggressiva terapin och väldigt ofta verksam eftersom den innebär att terapeuten är lyhörd för det som när allt kommer omkring är det centrala i vår mänsklighet, det vill säga språket.”
”Gör någonting!”
Hulluuden historia är alltså både omväxlande och tidvis frustrerande läsning. Men det psykiska lidandet, från vardagligt missmod till spektakulär galenskap, har vi ständigt ibland oss. Just därför är det skäl att besinna också dess historia och alla de mer eller mindre desperata – eller galna – försök som gjorts att avhjälpa det, alltid ton i ton med respektive epoks tidsanda.
Också många av de mera långsökta och misslyckade experimenten med att råda bot på mentala problem måste ses i ljuset av den läkaretiska praxis som ibland står i strid med påbudet att inte skada. Inför en människa som uppenbart lider och vållar sig själv och sin omgivning stor vånda kanske läkaren känner sig tvungen att frångå principen ”Skada inte!”. Det som då återstår är att i bästa välmening mer eller mindre i blindo tillämpa det desperata och pragmatiska: ”Gör någonting!”