Skivrecension: Behärskad popfeminism
Beyoncés nya skiva innehåller stunder av mäktigt glimrande pop. Och trots över 40 medarbetare känns resultatet kontrollerat.
(Columbia)
Fjolåret var ett bra år för popkulturell feminism. Årets största biosuccé var Hungerspelen-trilogins andra del, den garanterat Bechdel-godkända filmen där Jennifer Lawrence briljerar som den hårdaste actionkvinnan på den här sidan Alienfilmerna. Samtidigt regisserade Lukas Moodysson en avväpnande punktrio i Vi är bäst! och Miley Cirus lärde oss hur identitetspolitiskt komplicerat det är att skaka på rumpan.
Och så strax före jul, när de flesta årsbästalistor redan var klappade och klara, gav en av världens just nu största popartister ett nytt album helt utan förvarning. Ett album där hon samplar ett feministiskt brandtal av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie.
Beyoncé nöjer sig inte med musik den här gången, hon släpper hela arsenalen på en gång: fjorton låtar, dussintalet påkostade musikvideor och massor av dokumentärmaterial. Ett "visuellt album", som hennes femte skiva kallas.
Som recensent får man göra ett avgörande: antingen försöker man ta in hela upplevelsen eller så skriver man bara om musiken. Kanske är det logiskt att välja det senare alternativet, helt enkelt för att musiken trots allt är själva kärnan här. En snabb titt på "bakom kulisserna"-materialet som finns på Beyoncés hemsida ger inte heller någon djupare förståelse. Inte helt oväntat handlar det om ett skamlöst hyllande av alla inblandade.
Vakna på köksgolvet
Beyoncé, född 1981, är så resursstark i dag att hon har råd att omge sig med de allra största – och dyraste – producenterna. Den här gången över 40 medarbetare, däribland Timbaland, Justin Timberlake, Pharrell Williams och Miguel. Få kvinnor, trots skivans uppenbart feministiska anslag.
Resultatet skulle kunna bli både strålande och outhärdligt. Beyoncé landar någonstans mittemellan.
Mest imponerad är jag när Frank Ocean dyker upp på Superpower, en stenhård doo-wop-ballad som är både kompositionsmässigt komplicerad och storartad. Paret har samarbetat tidigare, i 2011 års snyggt syntiga ballad I Miss You. Beyoncé är förstås en strålande sångare, rappare och körsångare – i den avdelningen klår hon lätt andra popdrottningar som Madonna och Lady Gaga.
Singellåten XO låter på ett märkligt vis nästan som Arcade Fire, med sin melodiösa call-back-refräng. Och Drake-samarbetet Mine är mörkt och glimrande som asfalten i Helsingfors ett regnigt december.
Och så var det feminismen. Jag lägger nästan citattecken runt ordet eftersom det lätt blir krystat när man börjar leta efter enhetliga budskap i albumhelheter. Den inledande låten Pretty Hurts handlar visserligen om den amerikanska utseendefixeringen och jakten på perfektion, ironiskt nog med tanke på att Beyoncé själv tycks dras med ett enormt kontrollbehov. När hon sjunger om att vakna på köksgolvet utan att minnas vad som hände kvällen innan – i Drunk in Love – är det samtidigt en anständig hyllningslåt till maken Jay Z. Senare på skivan sjunger hon: "tro inte att jag bara är hans lilla fru". Om det är någonting som utmärker albumet är det denna dubbelhet och ambivalens, letandet efter en feministisk identitet, vilket i och för sig är ett projekt som man kan sympatisera med.
Men någon avantgardist i stil med Björk är Beyoncé inte hur mycket hon än dekonstruerar sin musik. Albumhelheten avslutas talande nog med två traditionella ballader, och vackert så.