Skivrecension: Superspännande gitarrspelemän
Otto Tolonen: Toccata. Finländsk gitarrmusik av Bergman, Hartikainen, Yli-Salomäki, Vilagi, Zinovjev och Kaipainen. (Sibarecords)
Petri Kumela: In Strange Company. Musik av Fagerudd, Kurtág, Tuomela och Crumb. Petri Kumela, gitarr, Heljä Räty, piccoloflöjt, Heikki Nikula, basklarinett, Joonatan Rautiola, sopransaxofon & munspel, Valtteri Malmivirta, trombon, Eija Kankaanranta, kantele & dulcimer, Lily-Marlene Puusepp, harpa, Eero Ignatius, kontrabas, Tim Ferchen & Jani Niinimäki, slagverk. (Alba)
De klassiska gitarristerna hör, jämte dragspelarna, till de flitigaste beställarna av ny musik i vårt land och med förmågor som Petri Kumela och Otto Tolonen i främsta ledet berikar man såväl konsertrepertoaren som skivkatalogerna med mer och mindre spännande verk.
Tolonen har sammanställt ett åtminstone småspännande inhemskt sologitarrprogram med idel premiärinspelningar, som sträcker sig över en tidsperiod om 64 år. Erik Bergmans Suite pour Guitare (1949) är ett fräscht och idiomatiskt skrivet stycke från skarven mellan romantik och modernism och att det inte hör till den självklara inhemska standardrepertoaren är hart när ofattbart.
Jarkko Hartikainen är själv gitarrist och hans alone (2007) framstår mera som en, i sig skickligt skriven, provkarta över sätt att hantera instrumentet än en organiskt framväxande organism, medan Adam Vilagis suggestiva The Threatened Assassin... (2008) känns dramaturgiskt mer tillfredsställande.
Aki Yli-Salomäkis Odota (2010) representerar, liksom Sauli Zinovjevs kortkorta Elegietta (2013), en mer lyriskt introvert estetik, medan Jouni Kaipainens Tenebrae (1991) – ett av den inhemska gitarrlitteraturens finaste verk – pejlar en uttrycksskala från den mest innerliga meditation till nog så extroverta gester.
Lågmält och starkt
Kumela har åter med sin finurligt sammanställda konsert- och skivhelhet In Strange Company, med underrubiken A Nocturnal Journey, ringat in fyra fascinerande verk där gitarren får benäget bistånd av diverse övriga instrument.
Det handlar om en fascinerande resa från Centraleuropa till USA, med en avstickare till Finland, och visst är det ett dramaturgiskt smart drag att låta Markus Fagerudds suveränt underhållande svit Bluesoresque I-III (2013) för gitarr och basklarinett interfoliera det övriga programmet.
Tapio Tuomelas Crisp (2011) för gitarr och kantele är skivans mest modernistiska stycke som dock väl fyller sin funktion i helheten, vars tyngdpunkt ligger på två särlingar: ungraren György Kurtág (f. 1926) och amerikanen George Crumb (f. 1929) – samtidens märkligaste fortfarande produktiva tonsättare i sin generation.
Gemensam är förmågan att utvinna emotionellt starka effekter inom ramen för lågmälda och, inte sällan, aforistiskt uppbyggda helheter. Kurtágs A Kis Csáva (1978) för den aparta instrumentkombinationen trombon, piccoloflöjt och gitarr samt Crumbs sällsamma åttasatsiga svit Quest (1994) för gitarr, sopransax, harpa, kontrabas och slagverk är musik som, efter att man spetsat öronen till max, även ger riklig lön för mödan.
Kumela och Tolonen är förutom rasande skickliga spelemän superintressanta musikertyper, som obekymrat rör sig mellan sekler och stilar utan att tumma ett uns på sina personliga tolkningsmässiga approacher. Ingen självklarhet ens i dagens läge.