Musikrecension: Att lära sig gå på nytt
Dir. Reinhard Goebel. Sol. Alina Pogostkina. Mozart: Violinkonserter 3-5, Jommelli: Symfoni Ess-dur. Hagalund 12.1.
Mozart skrev troligtvis alla sina violinkonserter 1775 även om han senare suddade ut och skrev nya datum på partituren för att få dem att framstå som färskare åt förläggaren. Det finns också all anledning att tro att Mozart själv var en skicklig violinist som visste hur han skulle hantera instrumentet. Hans sex violinkonserter, de fem numrerade och D-durkonserten K271a, tillhör den finaste musik som skrivits och åtminstone nummer 3, 4 och 5 har blivit en till synes oskiljaktig del av standardrepertoaren.
Men konserterna är också ack så avslöjande. Allt hörs och att hitta den perfekta estetiska approachen är minsann en utmaning. För att hitta sin estetiska approach har Sibeliusvinnaren från 2005, tyska Alina Pogostkina, sökt sig till Mozarteum i Salzburg, där hon studerat för tidig musik-entusiasten Reinhard Goebel. Helgens två konserter i Hagalund, då samtliga Mozarts konserter framfördes, var Pogostkinas första offentliga framträdande med sin lärare som dirigent.
Och visst känns det som om Goebel vänt upp och ner på en hel del i Pogostkinas spel, åtminstone av söndagens konsert att döma. Själv kan jag inte minnas om jag har hört henne i Mozart tidigare, men i flera andra verk har Pogostkina gett ett rätt slipat och polerat intryck. Nu var klangen annorlunda.
Den var inte förfinad, inte heller yvig och sjungande, snarare lite sträv och spetsig med ytterst sparsamt vibrato. Ofta spelade hon skarpt, accentuerat och rytmiskt på randen till rivigt, något som bidrog till det lite udda intrycket. Och åtminstone i violinkonserten nr 5 verkade man tillämpa ett helt annorlunda sätt att spela förslag (appogiatura).
Inte undra på om det också för orkestern gällde att lära sig gå på nytt så att säga. Tapiola Sinfonietta förs ofta fram som Finlands främsta Mozartorkester, men alltjämt känns klangen en aning murrig och dov i det lägre registret. Samarbetet mellan orkester och solist förlöpte smärtfritt och Pogostkina visste vilken replik hon skulle invänta varifrån, inte minst i dialogerna med konsertmästaren Minna Pensola. Som smakfull encore bjöd man på andra satsen ur D-durkonserten K271a, där Pogostkina långa stunder seglade i ett högt register.
Något synd var det att inte få höra de utlovade mellannumren av Mozarts samtida, Thomas Linley den yngres uvertyr till operan Duenna och Paisiellos Symfoni i D-dur. Den musikaliska jätten av sin tid, Niccolò Jommellis Symfoni i Ess-dur, som hördes i repris från fredagskvällen, var dock lika njutbar med sin fantastiska drive i de tre hårda, återkommande stötarna som löper genom symfonin som en röd tråd.
PS. Konferencieren Janne Koskinen bidrog med några upplysande och humoristiska infosnuttar som inspirerat många av poängerna i denna artikel. Angenämt!