Musikrecension: På väg mot toppen
Sällan eller aldrig har Åbofilharmonikerna klingat så mångfasetterat som under gästspelet på Musikhuset i lördags, skriver Mats Liljeroos.
Dirigent: Leif Segerstam. Solist: Charlotte Hellekant, mezzosopran. Sibelius, Chausson, Debussy. Gästspel på Musikhuset 11.1.
Det finns konsertprogram som ser hur fyndiga ut som helst på pappret, men inte fungerar i den klingande realiteten och så finns det de som funkar precis lika bra i praktiken som på idéstadiet.
Åbofilharmonikernas Musikhusprogram hör till de sistnämnda. Intressanta kopplingar fanns på många plan samtidigt som verken, trots att de tillkommit inom blott två decennier, var tillräckligt väsensskilda för att de behövliga kontrasterna skulle infinna sig.
Den röda tråden var havet som, om än snarare i mentalt abstraherad än naturalistisk skepnad, dominerar scenen i Sibelius tonpoem Okeaniderna (1914) och Debussys orkestertriptyk La Mer (1905). Sibelius var betydligt mer intresserad av Debussys musik än han medgav och här befinner han sig så nära den tre år äldre kollegans estetik han någonsin skulle komma.
La Mer är å sin sida det närmaste Debussy någonsin kom att skriva en symfoni, medan hans sju år äldre vän Ernest Chausson i den sagolikt stämningsfulla, symbolistiskt laddade vokala tondikten Poème de l'amour et de la mer (1892) ikläder sig rollen av en naturlig länk mellan César Franck och Debussy.
Erfarenhet och professionalism
Det var en och annan som höjde på ögonbrynen när Leif Segerstam härom året utsågs till Åbofilharmonikernas chefdirigent. Samtidigt som man i Tammerfors valde att låta ett ungt energiknippe utveckla orkestern satsade man i Åbo på det säkraste av kort.
Men kanske är det just erfarenhet man i det här skedet behöver allra mest. Segerstam tillför knappast ensemblen något väsentligt på ett basalt utvecklingsmässigt plan, men med sin enorma professionalism kan han ändå ha en nog så inspirerande effekt på musikerleden.
För ett halvsekel sedan hörde Åbo konserthus till landets främsta, men nu är tiden mogen att låta Nordens äldsta orkester få jobba i mer ändamålsenliga utrymmen. Åboakustiken påminner om den i Kulturhuset, allt hörs men klangen är brutal och blecket kör över stråkarna så det smattrar om det.
Desto intressantare var det att nu höra orkestern i drägligare förhållanden. Jag har följt med Åbofilharmonikerna i trettio år och sällan eller aldrig har man klingat så mångfasetterat och musicerat med ett sådant självförtroende. Visst kan man äska ytterligare rondör i stråkklangen liksom mer samspelta blåssektioner, men nog bevisade man med eftertryck att avståndet till den nationella toppen är bra mycket kortare än man kunde tro.
Och visst älskar även Helsingforspubliken sin Live-Leif. Inte minst när han serverar så här laddade tolkningar av Okeaniderna och La Mer och Charlotte Hellekant är en så rasande expressiv solist i Chausson. Att hon inte nådde ut i de svagare nyanserna var inte hennes utan salens fel.