Musikrecension: En lång och händelserik väg
Radions symfoniorkester. Musikhuset 10.1. Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Alice Sara Ott, piano. Lindberg, Mendelssohn, Sibelius.
Magnus Lindberg har vandrat en lång och händelserik väg sedan den magiska höstkvällen för snart tre decennier sedan, då Kraft briserade med en chockverkan som fortfarande är registrerbar med tillräckligt känsliga instrument.
Rabulisten har blivit salongsfähig och skriver nuförtiden musik som knappast får ens uttalade nutida konstmusik-hatare att kippa efter andan, men grundprincipen står kvar: en omutlig ärlighet gentemot den egna intuitionen. Lindbergs musik är spontanare och, framför allt, emotionellare än man först kunde tro.
I den mäkta suggestiva tondikten Era, som uruppfördes av Concertgebouworkestern för ett år sedan och sedan dess framförts av John Storgårds och BBC Symphony Orchestra, flirtar Lindberg ogenerat med den spännande brytningsperioden mellan senromantiken och den gryende modernismen och kryddar det hela med en försvarlig dos Sibelius.
Den massiva klangapparaten rör sig mestadels i den mer mörkfärgade delen av skalan och liksom så ofta i den senare orkesterproduktionen ställs ett kinetiskt livligt ytskikt mot underskiktets långsammare rörelsemönster på ett sätt som inte sällan resulterar i nog så fruktbara spänningsfält.
Om det är något man spontant kommer åt att sakna är det eventuellt större rytmiska och tempomässiga variationer på makroplanet, men det är ändå en marginell invändning när det gäller ett i övrigt så fantasifullt och ändamålsenligt nyttjande av ett sist och slutligen relativt begränsat grundmaterial.
Intensiva tolkningar
Hannu Lintu sög, om möjligt, ännu intensivare på den lindbergska karamellen än Storgårds och samma gällde även i kvällens Sibeliustolkningar, där han föreföll ha väldigt mycket på hjärtat och inte heller drog sig för att vid behov ta ut de uttrycksmässiga svängarna med besked.
Allt dock inom ramen för en noggrant analyserad helhetstolkning, vilket är en nödvändighet när man rör sig på så minerad mark som i Sjätte och Sjunde symfonin. Så har speciellt den gåtfullt gäckande och undflyende sexan visat sig vara en svårknäckt nöt för många dirigenter, men Lintu hade en klar dramaturgisk strategi som visade sig nog så användbar.
Jag är i och för sig inte säker på att sexans magiska sluttakter vann något väsentligt på de rätt väl tilltagna ritenutona och kanske hade sjuans utvecklingsförlopp kunnat te sig ännu mer obönhörligt framåtsträvande, men i det stora hela var det tillfredsställande tolkningar Lintu och hans välspelande musiker serverade.
Konserten kändes dock lång och måhända hade sexan mått bäst av att få stå på egna ben efter pausen. Eller så borde Mendelssohns vigulanta Första pianokonsert ha sparats för ett annat tillfälle, inte minst som tolkningen kändes aningen lättviktig. 25-åriga Alice Sara Ott spelade utomordentligt smakfullt men onödigt smånätt och man hade kunnat utvinna avsevärt större energimängder även ur det sprakande orkesterpartiet.