Bokrecension: Segerstråle om W. D Hamilton
Varför sticker ett bi en inkräktare, trots att det själv dör på kuppen? William D. Hamilton formulerade svaret, grunden för idén om de själviska generna.
BIOGRAFI
Oxford University press 2013
Som ung fjärilsintresserad gosse gav han sig ut på vandringar och lät syskonen ta hand om hushållsgöromålen. Som äldre världsberömd forskare gav han sig ut på expeditioner i Brasilien, medan hustru och barn väntade hemma i England med kärlek och basservice. Det här och annat med hög igenkänningsfaktor får man veta i Ullica Segerstråles litet löst knutna, men ändå fängslande biografi om William D. (”Bill”) Hamilton (1936–2000).
”De själviska generna”
Bill var en av de mest betydande evolutionsbiologerna under andra hälften av 1900-talet och är väl värd sin biografi, men boken är kanske lika intressant som fallstudie av den västerländska vetenskapens sociopsykologi. Forskare kan förvisso drivas av sanningspassion, nyfikenhet, och kärlek till forskningsobjektet, men samtidigt jagas av paranoia för idé- och prioritetsstöld och känslor av utanförskap och bristande erkänsla. Det har snarast förvärrats av den avancerade bibliometri som numera förväntas ge objektiva mått på forskarens värde.
Segerstråle, professor i sociologi vid Illinois Institute of Technology, är bra på de utomvetenskapliga drivkrafterna och behärskar också den biologiska substansen relativt väl. Hennes internationella genombrott kom med skildringen av sociobiologidebatten, särskilt dess huvudkontrahenter Edward O. Wilson och Richard Lewontin (Defenders of the Truth, 2000). I Hamilton-biografin rör hon sig i samma terräng. Där Wilson med sitt mäktiga verk Sociobiology (1975) stod i fokus för debatten, sekunderad av Richard Dawkins The Selfish Gene (1976), var det Hamilton som mer än någon annan hade lagt grunden för idén om ”de själviska generna”. Biologin hade blivit livsåskådningsmässigt och politiskt spännande på ett sätt som den inte hade varit sedan genetikens barndom i början av seklet.
Vad sociobiologerna förkunnade var att också beteenden och social organisation måste analyseras ur genperspektiv. I huvudsak var programmet en välkommen fullbordan av evolutionsbiologins ”nya syntes” (den s.k. neodarwinismen) som hade formulerats på 1930-talet, och det blev också oerhört stimulerande för forskningen. Den inflammerade debatten gällde sociobiologernas naiva ambitioner att samtidigt omvälva humanvetenskaperna. Kritiker som påpekade att det mesta inom mänsklighetens kulturella variation uttryckligen måste bero på en relativ frigörelse från genetisk ”micromanagement” anklagades för räddhågset motstånd av samma slag som Darwins utvecklingslära hade mött mer än 100 år tidigare.
Avgörande genombrott
Hamilton har förtjänsten av det mest avgörande vetenskapliga genombrottet på vägen till en genbaserad sociobiologi. Han lyckades förklara, hur ”hård” altruism (självuppoffring utan förväntan om egen nytta) kan existera under naturligt urval. Varför sticker ett bi en inkräktare, trots att det själv dör på kuppen? Varför varnar en fågel sin omgivning om hotande fara, fast den därmed själv blir mer utsatt? Ur individsynpunkt är beteendena obegripliga.
I två artiklar om ”den genetiska evolutionen av socialt beteende” (1964) utvecklade Hamilton en principlösning baserad på genselektion: om du genom att offra dig räddar livet på ett antal individer (släktingar) som sammanlagt bär på fler kopior av dina gener än du själv, kommer de gener som disponerar för beteendet att gynnas, fast du själv dör. Briljant och självklart, då man väl har insett det.
Men framgång tenderar att få många fäder. Den 16 år äldre Cambridge-kollegan John Maynard Smith anammade (alltför?) snabbt idén. Han lanserade den slående termen ”släkturval” (”kin selection”) och berättade dessutom, hur hans egen mentor populationsgenetikern J. B. S. Haldane redan på 50-talet hade skämtat, att han gärna skulle offra sitt liv för att rädda minst två bröder eller åtta kusiner. Hamilton blev rasande. Han ansåg att Maynard Smith systematiskt försökte stjäla hans prioritet och förminska hans insats.
Hans ruvande känsla av att alltid ha blivit sedd över axeln av Cambridge-etablissemanget bröt ut i ett långvarigt trauma och nästintill otroliga uttalanden, både offentligt och privat
Ännu 13 år senare skrev han till Maynard Smith: ”Jag tror inte på er anekdot (om Haldane) … Fastän jag fortsättningsvis hyser betydande respekt för er mångsidighet som vetenskapsman … kan jag inte respektera er som person”. Till sist, ytterligare tre år senare, erkände ändå Hamilton (som var en intellektuellt hederlig man) motvilligt, att Haldane-anekdoten av allt att döma är sann och bad formellt om ursäkt.
Imponerande naturkunskap
För Hamilton liksom för många av de största teoretikerna i biologin gäller att grunden har varit en imponerande kunskap om den levande naturen i all dess mångformighet.
Särskilt gillade Hamilton udda, trånga livsmiljöer under bark och stenar, i frukter, ruttet trä eller under jord, som han såg som evolutionära inkubatorer för små konstiga djur med konstiga levnadsmönster. Ur hans naturkunskap sprutade det fram djärva idéer, som han med stor teoretisk fallenhet försökte förädla till allmängiltiga och samtidigt testbara modeller.
Hamilton angrep framgångsrikt könsfördelningens biologi (där människans och många högre vertebraters 1:1 bara är ett exempel) och mer spekulativt megafrågan varför sexuell förökning alls har uppstått. Den innebär ju att varje individ automatiskt offrar hälften av sina gener. Lösningen sökte han i en kapplöpning mellan parasiter (sjukdomar) och värdar – och kom med ytterligare förutsägelser om sexuellt urval och t.ex. betydelsen av praktfulla ornament hos fåglar. Alla hans idéer var inte lika framgångsrika, men nästan utan undantag var de inspirerande.
”Forska, prata inte!”
Hamilton lämnade de hårda ideologiska frågorna åt hitmen som Dawkins. Han var i grunden en konstnärligt lagd naturälskare, och även som agnostiker tolerant mot exempelvis hemtrevlig engelsk vanekristendom. Dessvärre greps också han i 60-årsåldern av ett behov att säga något stort ur djupet av sin samlade kunskap. Det är närmast plågsamt att läsa Segerstråles referat av vad han i den självbiografiskt upplagda utgåvan av samlade arbeten (Narrow Roads of Gene Land) skriver om mänsklighetens framtid. Vad som på 1930-talet kallades ”degeneration” kläs nu i termer av ackumulation av dåliga mutationer. Då han varnar för att låta den moderna biomedicinen sätta det naturliga urvalet ur spel, tycks han kasta över bord allt han borde veta om allelfrekvenser och mekanismer som kan eliminera skadliga mutationer. Då han betonar vikten av att låta det naturliga urvalet ha sin gång, tycks han helt förbise den högst relevanta selektion som utan tvivel pågår hela tiden i nutida ”urbana djungler” och återfalla i en atavistisk robinsoniad. Forska, prata inte! skulle Goethe ha kunnat säga.
Och ändå: den man som har introducerat idén om släkturval beskriver, hur djupt rörd han en gång blev, då han såg en tapper liten gul ogräsblomma (korsört) tränga fram genom asfalten i London. ”Ett skrikande barn kunde inte ha rört mitt hjärta på samma sätt.” Vem vill ännu hävda, att människans (biologiskt betingade) förmåga till empati är bunden till snäv genetisk ändamålsenlighet?