Bokrecension: Brett Martin – Difficult Men
Bakom varje framgångsrik man står en svårmodig manusförfattare. Åtminstone när det gäller tv. Det visar Brett Martin i sin fullspäckade intervjubok om de senaste årens tv-revolution.
The Penguin Press, 2013
Inom tv betyder regissören ingenting.
Ungefär så här lär Matthew Weiner ha sagt när han jobbade som manusförfattare för Sopranos i början av 2000-talet.
En gäst i studion envisades med att prata med regissören till ett avsnitt som Weiner själv hade skrivit, och det irriterade honom. De verkliga hjärnorna bakom dagens tv-dramer var ju manusförfattarna, tyckte Weiner. Regissörerna plockas bara in för att förverkliga författarnas idéer.
Kanske är det här också en delförklaring till att regissörer – paradoxalt nog – numera flockas till tv-mediet.
Jane Campion har gjort miniserien Top of the Lake, Martin Scorsese regisserade pilotavsnittet av förbudstidsserien Boardwalk Empire och David Fincher filmade två avsnitt av den politiska serien House of Cards för Netflix. Om den traditionella Hollywoodapparaten blivit ett byråkratiskt tröskverk där man försöker hålla finansiärer nöjda är tv-kanalerna mer inriktade på kvalitet och innehåll. Som en producent på kanalen AMC säger i Brett Martins bok: om man prioriterar kvalitet är allt möjligt. Tv-drama handlar nämligen om att bygga upp en längre relation mellan tittaren och serien, ungefär som i en roman, medan dagens popcornrullar på bio motsvarar upplevelsen av en två timmar lång berg-och-dal-bana.
Bokens titel Difficult Men syftar inte bara på de desillusionerade patriarker som fyllt tv-rutan (och våra dataskärmar) under de senaste åren – Tony Soprano, Don Draper eller Breaking Bads Walter White. Ju mer man läser, desto mer inser man att Martins egentliga intresse kretsar kring de manliga manusförfattare som skapat serierna. Eller det som man med ett engelskt ord kallar för en ”showrunner” – den kreativa hjärnan och drivande kraften bakom en serie.
Manusförfattaren David Chase hämtade inspiration till The Sopranos från sin egen dysfunktionella familj, inte minst sin mamma. Vi tittare känner henne som den osannolika figuren Livia Soprano: kroniskt sängliggande, skräckinjagande italiensk matriark.
Chase var en frustrerad manusförfattare som egentligen ville göra filmer. Likt många begåvade människor i Los Angeles hoppade han från det ena tv-projektet till det andra, hela tiden med en känsla av att han inte realiserade sin verkliga potential.
I många år underhöll han sin omgivning med historier om mamman, och skrev pilotavsnittet till Sopranos först efter hennes död. HBO gav grönt ljus till serien efter mycket tvekan.
Att HBO:s producenter var skeptiska handlade inte bara om att det var en mörk serie, utan även om att Chase ville anlita den nästan helt okände James Gandolfini för att spela huvudrollen.
I dag vet vi att Sopranos blev ett kulturellt fenomen, en djupdykning i amerikanska teman som klass, våld, familjerelationer, pengar, status, invandring. Något av 2000-talets motsvarighet till 70-talets socialt medvetna Hollywoodfilmer.
Brett Martin hävdar att seriens egentliga genombrott kom med avsnittet College, där Tony Soprano följer med sin dotter Meadow för att bekanta sig med ett universitet, samtidigt som han dras in i en konflikt som leder till att han stryper en man. Den här dubbla identiteten – familjefar/kallblodig mördare – visade sig vara en perfekt kombination som skulle utgöra grunden för flera efterföljande tv-serier.
Lite förenklat kan man säga att den pågående tv-boomen fick sin början på kabelkanalen HBO, som ännu i slutet av nittiotalet sände gamla filmer och boxningsmatcher för en betalande publik. Kanalen hade en stadig skara abonnenter men man ville hitta någonting som skulle få tittarna att stanna kvar. Lösningen var att skapa rollfigurer som tittarna kunde ha en relation till.
HBO:s första smak på framgång kom redan med fängelseserien Oz och senare med Sex and the City, men Sopranos var serien som fick det tunga tv-dramat att bli mainstream.
Efter Sopranos kom HBO-serier som Six Feet Under, The Wire och Deadwood – vilket i sin tur fick andra kanaler att snegla avundsjukt på HBO. Så föddes till exempel Californication på Showtime och Mad Men på kanalen AMC. Matthew Weiner lär ha gått omkring med manuset till pilotavsnittet av Mad Men i sju år.
Brett Martins bok tar oss in i manusförfattarrummen, en miljö som Weiner själv beskriver som ett middagsbord där man grälar mycket. Weiner är den krävande patriarken som refuserar eller skriver om så gott som alla manus som hans medarbetare levererar (en maktfullkomlighet som också avspeglar sig i seriens huvudperson Don Draper).
”Om allt som David Chase någonsin gjorde handlade om hans mamma, så handlar allt som Matt någonsin gjort om hans pappa”, säger en av de intervjuade i Martins bok. Mad Men är ett mördande porträtt av en efterkrigsgeneration som var lite för gammal för sextiotalets ungdomsrevolt. På några säsonger går Don Draper från sexig alfahanne till darrig, medelålders, Nixonbeundrande alkoholist. I femte säsongen försöker han lyssna på Beatles psykedeliska Tomorrow never knows men ger upp efter en halv minut – så ur synk är han med samtiden.
Matthew Weiner säger att han alltid fascinerats av sina föräldrars generation: ”Att verkligen undersöka frågan: ’på vilket sätt är de som jag?’ är en handling som på en gång innebär empati, beundran och mord”.
Mad Men, The Wire, Breaking Bad och The Sopranos är exempel på serier om ”svåra män” som skrevs av ”svåra män”. Men Mad Men har en annan sensibilitet när det gäller kvinnliga huvudpersoner (det är lika mycket en serie om Betty, Joan och Peggy som om Don) och det kan bero på att serien har fler kvinnliga skribenter än sina föregångare.
Om man får göra en gissning om framtidens tv-landskap så är det att dessa kvinnor kommer att bryta sig loss från Weiners manusrum och bli showrunners i sin egen rätt, i den mån de inte redan har gjort det.
Nu, 2014, kan man se att de svåra männen har ersatts av svåra kvinnor: Carrie i Homeland, Saga Norén i Bron eller Sarah Lund i Brottet.
Och den här veckan får den tredje säsongen av Girls premiär i HBO, en serie som helt och hållet drivs av den kvinnliga showrunnern Lena Dunham. Hoppas någon får anledning att skriva om det paradigmskiftet så småningom.