Med Klee på vandring i det inre
Då man vandrar i Paul Klees fotspår på utställningen i Tate Modern är det nästan som att följa poeten Vergilius i underjorden. Konstnärens fantasi tar aldrig slut, nya visioner, nya rum och nya landskap följer på varandra.
Tate Modern, London. Till 9.3.
Inte att undra på att publiken strömmar till den här kalejdoskopiska inventeringen av den store modernistens måleri. Paul Klee (1879–1940) är en av 1900-talets mest uppburna målare, han är en av de största. Hans originella teckenspråk bara flyter fram över duken och pappret, sagolika gestalter tar form och vandringarna i det inre landskapet blir som en dröm utan ände.
Utställningen bjuder en unik möjlighet att se Klees produktion från början till slut. Det speciella med hans konst är att de tidiga verken inte stort skiljer sig från de sena. Det är, så att säga, raka rör hela vägen. Samtidigt som det är ett kaos av motiv, former och gestalter finns här en inre ordning som kommer sig av att Klee mycket noggrant, med en tysk eller schweizisk noggrannhet daterar och numrerar varje verk i sin katalog.
Klee är med andra ord en osannolik kombination av oordning och reda. Allt det han målar ser ut att rinna fram ur ett inre ymnighetshorn, på ett psykedeliskt sätt, men samtidigt har han kontroll över vad han gör. På det här sättet är Klee egentligen två personer, ett undermedvetande som pulserar fram och ett överjag som står bakom hans axel och betraktar det som tar form på duken.
Modernist och surrealist
Klee är en berättare av sällsamma sagor och legender. Han rådbråkar sin kreativa kapacitet och har stubinen brinnande medan han själv i löpande takt målar och tecknar för att inte förtäras av elden. Därmed är det svårt att karakterisera honom som tillhörande en eller annan stil. Han är modernist, så klart, men han är också definitivt en surrealist.
Utmärkande för Klee är själva linjen, konturen. Han utgår på sätt och vis från det streck som rinner ur hans penna. Han börjar med en linje som växer ut till en ofta rätt komplicerad helhet som sedan fylls ut med palettens färger. Det är precis som om han satt och lekte med en penna på ett papper. Här är pennan och handen en förlängning av hans själ.
Klee har själv sagt att han i sin konst inte avbildar utan synliggör. Det skapande flödet är utmärkande för Klee. Pennan tecknar osannolika kompositioner som vilar på gränsen mellan abstrakt och föreställande. Klee är på sätt och vis vardera, det är en säregen värld som tar gestalt i hans måleri. Precis som då ett undervattensföremål långsamt stiger upp till ytan och blir synligt. Till allas förvåning, inte minst till konstnärens egen.
Intimt format
I sin bild kan Klee vara både storstilat generös och detaljrikt petnoga. Han kan en gång vara abstrakt nonfigurativ med största trovärdighet, och i nästa stund är han surrealist med ett myller av sagofigurer och springande ben. Det är typiskt att han drar sig undan eventuella etiketter och visar upp en mängd olika masker. Men han är alltid intelligent, kvick och underfundig.
Någon gång gör han vackra abstrakta rutmönster i varma färger, ibland är det havets undervattensvärld som intresserar honom med märkliga fiskar och andra va-relser. En annan gång gör han horisontella kompositioner i petig stil likt notrader och nottecken. Han har också en pointillistisk period där han med stort tålamod fyller hela duken med minimala prickar. Nästan alltid finns det ett mer eller mindre synligt motiv i bakgrunden.
Klees format är det modesta och småskaliga, typ storlek av akvarellpapper. Det gör att hans konst får en privat karaktär, han målar till synes för sig själv och inte för en publik. I sitt intima format får hans måleri också karaktären av illustration, till sällsamma sagor eller mytologiska berättelser. Clement Greenberg har menat att det här är typiskt för den germanska och borgerliga karaktären i Klees konst.
Paul Klee föddes i närheten av Bern i Schweiz 1879. Hans mor var sångare och hans far musiklärare. Nitton år gammal flyttar han till München där han inleder studier vid konstakademin. Under studieåren försörjer han sig som orkesterviolinist och efter studierna reser han i Europa och besöker bland annat Paris.
Han debuterar trettio år gammal med en separatutställning på konstmuseet i Bern. Följande år träffar han Kandinsky och ansluter sig till konstnärsgruppen Der Blaue Reiter. Resten är konsthistoria.