Filmrecension: Buskis i barnkammarmiljö
Familjefilmer i jultider behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Det räcker att man känner igen sig och får garva åt tjocka släkten. Mycket i Sune på bilsemester känns ändå krystat och krampaktigt.
anus: Holm, Sören Olsson, Anders Jacobsson. I rollerna: Morgan Alling, William Ringström, Anja Lundqvist, Hanna Ellfors Elfström.
Vitsord:
Det är inte mera än ett år sedan Karl Sune Rudolf Andersson och hans familj, det knäppaste av kollektiv, åkte till Grekland på semester. All Inclusive hette filmen, en dundersuccé på hemmaplan.
Långt innan detta, i Sunes sommar från 1993, åkte man på bilsemester i blågula miljöer. Även i år verkar det som om man skulle ha vägarna förbi Myggträsk, det vill säga tills pappa Rudolf (Morgan Alling) av en slump får veta att han sitter på en förmögenhet: en tavla målad av konstnärstorheten Bengt ”Nyllet” Johansson.
Dessvärre saknar tavlan signatur och det är orsak nog att packa in familjen i bilen och sätta kurs på Sydtyrolen där konstnären i fråga håller till.
Hur kul som helst, om vi bortser från att bilen pajar, att det regnar när solen borde skina och att snåljåpen Rudolfs spariver ständigt ställer till det. 11-årige tjejtjusaren Sunes (William Ringström) kärleksliv är ett kapitel för sig. Det vill sig nämligen inte bättre än att hans ”drömtjej” uppenbarar sig endast i drömmarna, tänka sig.
Brett och billigt
Sune i Grekland, det självklara jämförelseobjektet, var ingen höjdare om man säger så.
Det är inte heller uppföljaren, vilket skulle bevisas. Prutthumor (ja, sånt kan ju faktiskt vara riktigt roligt) varvas med slapstick och romantiska tillkortakommanden, ett galet Sound of Music-citat inte att förglömma.
Allt det där är okej, familjefilmer i jultider behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Det räcker att man känner igen sig och får garva åt tjocka släkten. Vad synd då att det inte lossnar.
Lillbrorsan Håkan Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) har några roliga scener men Morgan Alling tar i så byxorna spricker (jämför med sura gubben Peter Haber som i Sunes sommar hela tiden höll sig på mattan) vilket gör att mycket här känns krystat och krampaktigt.
Förstås kunde man också skylla på regissören Hannes Holm (Himlen är oskyldigt blå) som har en tendens att basunera ut skämten långt i förväg, att jämnt och ständigt krypa under ribban.