Filmrecension: Allt annat än bekvämt
Old Boy, en nyfilmatisering med koreanska rötter, har inslag av thriller och whodunit, men det vankas också existentiella utsvävningar och excesser i våld med art house–förtecken.
Manus: Mark Protosevich, efter en tecknad serie av Garon Tsuchiyan & Nobuki Minegishi. Foto: Sean Bobbitt.
I rollerna: Josh Brolin, Elizabeth Olsen, Sharlto Copley.
Vitsord:
Spike Lee är förstås bäst känd för sitt bidrag till den svarta filmkulturen, för filmer som Do the Right Thing, Jungle Fever och Malcolm X. Å andra sidan har regissören på sistone råddat även med genrefilmer av vilka Inside Man är den mest framgångsrika.
Old Boy, en nyfilmatisering med koreanska rötter, är stilistiskt mera bångstyrig. Här finns inslag av thriller och whodunit men det vankas också existentiella utsvävningar och excesser i våld med art house–förtecken. Precis som i originalfilmen, signerad Cannes-vinnaren Chan-wook Park, kretsar handlingen kring ett avancerat hämndscenario (gånger två). Vi talar om en mänskligt sett brutal odyssé som förvisso inte saknar försonliga drag.
Det handlar om Josh Brolins reklamproffs, en veritabel skitstövel som har mage att försumma sin treåriga dotters födelsedag. Skyll på de långa luncherna, som gör att Joe Doucett också håller på att förlora jobbet.
Men det blir om möjligt ännu värre, för när mannen dagen efter vaknar upp i ett sjaskigt hotellrum är det början på ett 20-årigt fängelsestraff. Bokstavligt talat.
Rummet visar sig vara en specialbyggd fängelsecell och den enda kontaktytan till världen utanför är dumburken som plötsligt en dag låter förstå att Joe haft livet av sin ex-hustru allt medan dottern Mia adopterats. Vem har iscensatt allt detta och varför?
Nåväl, någon dussinthriller är detta alltså inte. Hämndscenariot i filmens centrum är bara för diaboliskt, och berättarmässigt är Oldboy något av en pusselspelsdeckare, lurig och lagom komplicerad. Till det kommer det kraftigt stiliserade våldet, just det, ja.
På det logiska planet står Spikes Lees nyfilmatisering sitt kast men i övrigt utgår originalfilmen (från 2003) som segrare. Brolins oborstade antihjälte är och förblir en rätt så osympatisk person och där det koreanska originalet, i sig skoningslöst, kunde gömma sig bakom mer eller mindre perverterade kulturella koder har Lees film inte det privilegiet.
Mycket känns därför osmakligt och malplacerat, otäckt och långsökt. Inte ens Sharlto Copley (Elysium), filmens sydafrikanske fuling, förmår rädda filmen upp på torra land.