Musikrecension: En estetisk upplevelse
Kaija Saariahos klarinettkonsert om människans sanna sinne är ett verk som ändrar form lite grann beroende på var det framförs. Här om någonstans utnyttjas den spatiala musikens möjligheter när Kari Kriikku spelar sin solostämma från olika håll i salen.
Helsingfors stadsorkester. Dir. Dima Slobodeniouk, sol. Kari Kriikku, klarinett. Respighi, Saariaho, Monteverdi. Musikhuset 9.1.
Efter uruppförandet hösten 2010 på Finlandiahuset och alla därpå följande framföranden känns det som om Kari Kriikku faktiskt har blivit Du med Kaija Saariahos klarinettkonsert D’om le vrai sens. Kriikku tar ut svängarna till fullo och tar fasta på rivigheten i de primitiva ljuden i klarinetten, samtidigt som han också kan spela snabbare passager lekande lätt. Tolkningen är helt enkelt frigjord och stark.
I klarinettkonserten spelar också det visuella in, inte minst när scenen är höljd i ett dunkel av blått ljus och ljusen i konsertsalens asymmetriska trappor tänds och släcks om vartannat.
Sakta men säkert seglar solisten ner från balkongen via parterr och rör sig först bakom, sedan genom orkestern för att landa där en solist förväntas stå, framför orkestern, allt medan sex satser om de sex sinnena – hörseln, synen, doften, beröringen, smaken och det sjätte sinnet, Åt min enda lust – avlöser varandra. Och emellanåt är interaktionen med orkestermedlemmarna stark, när Kriikku duellerar med musiker ur nästan alla instrumentgrupper.
Något av det intressantaste med klarinettkonserten, som med så mycken annan musik av Saariaho, är ändå lugnet som penetrerar verket. Trots att skeendena tidvis kan vara väldigt rörliga på ytan, fortskrider händelserna långsamt och målmedvetet och den underliggande harmoniska rytmen är inte särskilt snabb.
Därför kändes det passande att kombinera Saariaho med Respighi och renässansmusik av Monteverdi. Monteverdis Ave Maris Stella framfördes förvisso i arrangemang för bleckblåsare av Arthur Frackenpohl, men gav en antydning om de rötter som ligger som grund för vår västerländska musiktradition och den musik som inspirerade Respighi.
Av Respighi hördes som inledning orkestersviten Fåglarna (1927) och och som avslutning den symfoniska dikten Roms pinjer (1924), och visst bjöd HSO och dirigenten Dima Slobodeniouk på härligt njutbart spel i dessa stycken. I Fåglarna gjorde sig fågelläten gällande i fjäderlätta, eleganta dekorationer i nästan alla stämmor. I Roms pinjer spelade orkestern skärpt, livfullt, entusiastiskt och med stor dynamisk vidd. De mera stillsamma passagerna spelades vackert, mjukt flödande, drömskt och ytterst inlevelsefullt.
Den här konserten såg mycket intressant ut redan på papperet och blev genom de högklassiga framförandena en sann estetisk upplevelse.