Skivrecension: Musiken tar vid där orden tar slut
För tonsättaren Pehr Henrik Nordgren var en syntes mellan folk- och konstmusik fullt möjlig redan i ett tidigt skede. Så till exempel i två verk från början av sjuttiotalet som nu finns på skiva.
Sol. Christoffer Sundqvist, klarinett, Anna-Karin Korhonen, kantele, Ilkka Heinonen, stråkharpa, Markku Lepistö, dragspel. Radions symfoniorkester, dir. Juha Kangas. (Alba)
För Pehr Henrik Nordgren (1944–2008) var komponerandet ett sätt att vidga sitt uttryck bortom talets begränsning. Hans musik är fritt narrativ och tycks alltid ha, om inte direkt ett budskap, så åtminstone något angeläget att förmedla. Kompositören som föddes på Saltvik på Åland och som efter en treårssejour i Japan 1970-73 bosatte sig i Kaustby i Österbotten kom i sin produktion ofta att utforska livets mörka, dystra underströmmar. Den 19 januari hade han fyllt sjuttio år.
Intressant nog är till exempel Konsert för klarinett, folkinstrument och liten orkester (1970) ingen arena för virtuosa uppvisningar, utan snarare som djup meditation. Trots att klarinettstämman tidvis är snabb och rörlig, till exempel i allegretto-satsen, fungerar den här lekfullheten mera som kontrast till mörkret än ett uppriktigt uppklarnande.
Symfonin från 1974, som ända till 1989 förblev Nordgrens enda verk i genren (totalt blev det åtta stycken), är också fylld av mörk, bryskt brölande och direkt trög musik, från första början.
Bägge dessa verk finns nu inspelade för första gången på skiva.
En annorlunda värld
Vad drev Nordgren att skriva dylik, starkt suggestiv och känsloupprivande musik? För det första är det viktigt att minnas att världen såg ganska annorlunda ut 1970 än den gör i dag. Det var de starka motpolernas och motsatta ideologiernas tid. Enligt vissa präglade den här dualismen världsbilden så till den grad att man nästan inte kunde se andra alternativ än det ena – eller dess motpol. Ofta fanns ingen tredje väg.
Om ideologierna i det politiska klimatet handlade om förhållandet till rådande samhällssystem, kapitalism och kommunism, utgjorde modernismen en större stötesten på konstens område, inte minst musikens. Och varje tonsättare skulle formulera sitt förhållande till modernismen, en diskussion som lever kvar än i dag, om än i betydligt mera upplöst form.
Var Pehr Henrik Nordgren modernist? Frågan är egentligen irrelevant. Förstås var han i någon mån modernist genom sin skolning med Joonas Kokkonen, sin kompositionsteknik som emanerade ur tolvtonstekniken och sina influenser av Ligetis klusterteknik.
Men han avvek också från standarden. Det emotionellt direkta, djuplodande, mörka tilltalet med raljerande trumpetfanfarer och motoriska rörelser, eller en tidvis karnevalistisk, burlesk och överdriven orkesteranvändning, är mera influerade av förebilden Sjostakovitj. Och användningen av folkmusikinstrument eller direkta folkmusikaliska citat i symfoniska verk kan tolkas mera som postmodernistiska än modernistiska element, även om till exempel Bartók och många andra hade föregått med exempel.
Juha Kangas känner Pehr Henrik Nordgrens musik utan och innan och med Radiosymfonikerna tar han fram en mängd nyanser ur partituret, inte minst i de idiomatiskt spelmansaktiga och småfalska utbrotten hos stråkarna. Christoffer Sundqvists lekande lätta grepp om klarinettstämman är skönt att lyssna på och Anna-Karin Korhonen, Ilkka Heinonen och Markku Lepistö gör viktiga insatser på kantele, stråkharpa och dragspel.
På det stora hela är det här en viktig skiva och tidsbild av Finland för fyrtio år sedan.
Pehr Henrik Nordgrens sjuttioårsdag uppmärksammas av RSO under två konserter i februari: kammarmusiken den 16.2 och orkestermusiken den 26.2.