Filmrecension: Historien om en regnskog
Krister Uggeldahl ser en själamässa och en kärleksförklaring till naturen och dess mångfald.
Regi och manus: Luc Jacquet.
Foto: Antoine Marteau.
På tal om spännande djur- och naturstudier växte undertecknad upp med Jacques Cousteau, han med den röda huvudbonaden och ett brinnande intresse för maritima miljöer. Dagens publik lär vara bättre bekant med landsmannen Luc Jacquet, regissören bakom den dokumentära kioskvältaren Pingvinernas resa.
När Jacquet nu återvänder till vita duken sker det i sällskap av Francis Hallé. Han är den franske botanisten som ägnat hela sitt liv åt att utforska den tropiska regnskogen, detta ”levande mirakel”.
Inte överraskande är Hallé orolig över utvecklingen. Det som naturen trollat fram under en process som tagit hundratals år i anspråk har mänskligheten tagit kål på under de senaste femtio åren. Med den påföljden att såväl estetiska värden som ekologiska rikedomar gått förlorade.
Nåväl, det säger sig självt att skog och träd dramatiskt sett är betydligt mera svårflirtade än exempelvis pingviner. Det oaktat har Jacquet gjort en berättarmässigt fascinerande och visuellt inbjudande film. En film som antar formen av en tidsresa, ett rekviem.
Tänk er, säger Halle, att människan skulle lämna naturen i fred och låta den skövlade skogen växa fram på nytt. Så börjar en resa där man med hjälp av skickligt insprängda animationer följer fröets vandring mot trädtopparna, mot solen och skyn.
Men trots att fokus här ligger på de framväxande, jättelika regnskogsträden ägnar Hallé och Jacquet lika mycket tid åt djurriket och undervegetationen som på sitt sätt bidrar till att fullborda denna ”livets cykel”.
Fram växer ett känsligt men förbluffande vitalt ekosystem där alla parter tar och ger. Eventuellt med undantag för människan som har en tendens att endast ta, utan att nödvändigtvis tillföra något.
Det är dåliga nyheter för den tropiska regnskogen men som sagt är Historien om enregnskog (Il était une forêt) ingen renodlad klagovisa. Man får snarare lust att tala om ett rekviem, en själamässa och en kärleksförklaring till naturen och dess mångfald.
Faktum är att man inte behöver vara en trädkramare för att uppskatta Luc Jacquets färska odyssé, hisnande vacker och fantasieggande på en och samma gång.