Bokrecension: Deon Meyer – Spåren
KRIMINALFIKTION
Översättning av Mia Gahne Weyler 2013
Nästan 150 sidor har hunnit passera i den episka spänningsgiganten Deon Meyers aktuella roman Spåren innan jag gör min första notation. Och då handlar det inte om någon direkt insikt, bara om några rader jag genast vet att jag vill citera. En exakt gestaltad sydafrikansk variant av konflikten mellan landsbygd och stad, mellan över- och underklass.
”Bra historier var den gängse sociala valutan i Karoo. Hjärtesorg, lyckorus, succéer och katastrofer – men det var själva berättandet som formade en historia, gav den karaktär och gjorde den begriplig. En milsvid skillnad mot storstaden, där folk berättar sina historier på Facebook och Twitter, och passar på att förbättra dem så att alla verkar helt perfekta bakom sina falska rökridåer och skeva masker.”
I den nya romanen (hans sjätte på svenska) visar Meyer klart att han vid sidan av sin talang som spänningsskapare också är en känslig skildrare av klassrelaterade motsättningar mellan människor, inte minst på det mentala planet, och efter den i sig väl långa startsträckan sugs jag effektivt in i hans berättelse. Tematiskt spänns bågen hårt, det handlar om internationell politik, terrorism och organiserad brottslighet, och på mikroplanet sprider varje enskilt friktionsfält då också ringar ut mot någonting större. Det finns få lika utstuderade strukturvirtuoser inom genren, det skulle väl vara amerikanska kollegan Dennis Lehane då.
Atypisk spänningshjälte
Befriande atypisk som spänningshjälte är den hunsade, drygt 40-åriga hemmafrun Milla Strachan, som plötsligt lämnar sina skitstövlar till man och son och vandrar rakt ut i hetluften. Både yrkeslivvakten Lemmer och privatspanaren Mat Joubert är däremot bekanta från tidigare verk, och speciellt porträttet av den taggiga och mångbottnade Lemmer känns för varje gång mer fascinerande.
Han bär på ett tungt förflutet, och har nu bosatt sig ute på landet (Karoo) i hopp om att lugnet där ska sätta sin prägel på honom – fast när det kommer till kritan sitter i varje fall de gamla våldsamma tagen i, och bra så, för det är bara de som kan hjälpa honom att överleva. Det finns faktiskt något av en manlig Lisbeth Salander i denne Lemmer, också om han är född på en helt annan kontinent.
Avancerat framåtdriv
Meyers framåtdriv är av den kalibern att jag kanske inte alltid njuter av det jag för stunden läser, men nog av tvånget att få veta vad som kommer sedan. För det drar hela tiden ihop sig till något större och mer, inte bara vad gäller brottsskildringarna utan också på personrelationernas skörare område.
Han river efter att ha kommit i gång loss en halsbrytande intensitet, råa våldsskildringar som i sammanhanget plötsligt känns nödvändiga, och en stark närhet både till Afrikas natur och till de sunkiga utkantsbarerna. Och samtidigt växer hans gestalter till levande människor av kött och blod och nervtrådar.
Och i epilogen, där de olika intrigspåren slutgiltigt knyts ihop, konstaterar den trötte Lemmer kort att han ska fortsätta att jaga den person han ännu inte fått tag i – vilket givetvis öppnar för ytterligare en Meyerthriller med honom som aktör.