Bär den som en Crownie
Den legendariske chefredaktören Frank ”Crownie” Crowninshield hade fingertoppskänsla för vad som skulle ingå i ett amerikanskt livsstilsmagasin. Vanity Fairs 100-årshistorik är en elegant och frivol resa från det glada 1920-talet till 2000-talets glamorösa Oscarspartyn och 2010-talets ekonomiska baksmälla.
Abrams, 2013.
Allt börjar med en supé. Vid bordet sitter två män, ett omaka par som så småningom blir både kolleger och såta vänner. Förläggaren, miljonären Condé Nast – en ”self-made man” – har redan det framgångsrika modemagasinet Vogue i sitt stall. Nu gäller det att värva konstkännaren, redaktören Frank Crowninshield, eller ”Crownie” som han kallas av den närmaste kretsen, för sitt nästa projekt, livsstilsmagasinet Dress and Vanity Fair.
Förleden ”Dress” ryker när Crowninshield sätter sig vid skrivbordet på redaktionen 1914, likaså klänningsmönstren och merparten av de renodlade modeuppslagen. Nu ska man rapportera om ”saker människor talar om – fester, konst, sport, teater, humor och så vidare”, proklamerar Crownie.
Högt och lågt, ditt och datt om kultur och samhälle för både män och kvinnor visar sig vara ett framgångskoncept. Än i dag är Vanity Fair en institution i tidskriftshyllan.
Högljudd personal
Supéer, luncher, partyn. Sällskapslivets olika manifestationer visar sig vara den gemensamma nämnaren för alla perioder i Vanity Fairs 100-årshistorik. När tidskriften i mitten av 1920-talet flyttar in i den fashionabla skyskrapan Graybar building i New York, där Vogue redan huserar, klagar systertidskriftens personal på att det ständigt tycks pågå lunch på Vanity Fair-redaktionen, dessutom är personalen där ”frivol och högljudd och artiklarna våghalsiga”.
Om kvällarna agerar Crownie värd för grandiosa soaréer och om dagarna för långluncherna på redaktionen – ett sätt att få skribenter och potentiella skribenter att känna sig som ompysslade medlemmar av familjen.
Så förkroppsligar Vanity Fair också det så kallade kafésamhället, menar Sam Kashner och Nancy Schoenberger, som i den digra historiken redogör för tidskriftens tjugo första år.
Begreppet kafésamhälle myntades under 1900-talets första halva då kändisar började underhålla och umgås på kaféer och restauranger i metropoler som Paris och New York. De sociala klustren luckrades upp, klass och börd var inte längre det allra viktigaste. Det gällde att vara intressant, på ett eller annat sätt.
Crownie råkade känna alla, från nattklubbsdansöser till den inflytelserika familjen Vanderbilt. Och alla fick plats runt hans bord och i hans magasin.
Rivierastass
Vanity Fairs 100-årshistorik är en maffig kaffebordsbok. Huvudredaktören, tidskriftens nuvarande chefredaktör Graydon Carter, varvar intressanta, informationsrika texter med banbrytande fotokonst, underhållande satirteckningar och originalartiklar i ett utsökt ombrutet paket. Snabbt försjunker man i tips på Rivieraklädsel, fotoreportage från ultramoderna bilfabriker i Detroit eller i Greta Garbos skarpt tecknade anletsdrag förevigade av fotografen Edward Steichen.
Ordningen är kronologisk. Det innebär att vi dels kan se en ung Martha Graham visa upp den allra senaste koreografin 1931 på sidan 119, dels en gammal Martha Graham, omgiven av 1990-talets celebriteter Madonna och Calvin Klein, på sidan 302. Livet är kort, varumärket långt.
William Thackerays roman Fåfängans marknad har visserligen gett sitt namn till både brittiska och amerikanska tidskrifter redan på 1800-talet men segertåget för Condé Nasts publikation börjar 1913 och pågår fram till 1936 då Vanity Fair faller offer för den stora depressionen och läggs ner. Därefter följer ett jättekliv till 1980-talet då tidskriften återuppstår och frodas under yuppieåldern.
De sista sidorna är samtidshistoria: glamourösa Oscarspartyn, Irakkrig, ekonomiska svindlare som Bernie Madoff och politiska dito.
Gentlemannen
Den härligaste läsningen erbjuder bokens första del som skildrar magasinet under 1910- och 1920-talen. Det kunde mycket väl vara en sekvens ur en roman av F. Scott Fitzgerald: full av flärd och fläng, dansande flappers och fräcka kommentarer om samtiden.
Kvinnokarlen Condé Nast stod för stålarna, men den intressantare karaktären är utan tvekan gentlemannen Crowninshield som med fingertoppskänsla raggade skribenter och valde ämnen.
I en tid som vår då mediebolag drivs enligt hårda ekonomiska principer framstår han som en osannolik figur – den gode kapitalisten som vill se pengarna växa i skönhet och bildning.
Han litade på att läsarna skulle känna igen briljans när de såg den på Vanity Fairs sidor, vilket också var vägen till att hålla annonsörerna nöjda. Jag funderar på vad Crownie hade tyckt om att jaga klick på nätet ...
Författare som P.G. Wodehouse, Gertrude Stein, D.H. Lawrence, Colette och Aldous Huxley anlitades som skribenter. Läsarna bjöds på högklassiga reproduktioner av modern konst, modernistisk poesi och satiriska humorartiklar som till exempel etikettsregler för ”våra nyare miljonärer och plutokrater”.
Humorn i den här tidens artiklar är högironisk med snillrika ordlekar och gliringar som refererar till andra samtida fenomen, som alla gånger inte ligger inom räckhåll för dagens läsare.
Detsamma gäller satirteckningarna där många av förlagorna till karikatyrerna fallit i glömska. Illustratören Ralph Bartons studie av Hollywood Boulevard en eftermiddag klockan fem var säkert en barnlek för 1921 års läsare, medan jag får ta hjälp av namnen i rutan under. Mary Pickford, Buster Keaton och Gloria Swanson skyndar sig hem längs avenyn när filmstudiorna stänger. Eller kanske ska de till The Cocoanut Grove, nöjesetablissemanget vars palmer och prominenta klientel Barton också förevigat med sin penna.
Hemska fru Parker
En minst lika fascinerande figur som Crowninshield är den unga adepten Dorothy Parker som med sina hornbågade glasögon och skräddarsydda dräkter gör entré på redaktionen i slutet av 1910-talet. Så har det ju gjorts filmer och skrivits böcker om Parker och hennes muntra, munviga kamratgäng som nästan dagligen samlades runt det runda bordet på Algonquin hotel i New York (oftast under arbetstid).
Parker kom att bli en av tidskriftens vassaste pennor, men under en tid också New Yorks enda kvinnliga teaterkritiker. ”Den hemska fru Parker” kallades hon på Broadway – ett smeknamn som blir mer förståeligt när man tar del av hennes mest dräpande formuleringar. Bland annat uppmanar hon läsare att ta med sig en bok eller en stickning till en tråkig föreställning. En gång recenserar hon en kvinna i publiken när själva föreställningen erbjuder föga att skriva om ...
Till de ljuvligaste texterna i historiken hör Dorothy Parkers ironiska ”hatsång” till jobbet: ”Jag hatar kontoret; det inskränker mitt sociala liv.”
Medan 1920-talet beskrivs som en enda lång baluns där resurserna aldrig sinade och ”alla verkade rika”, som Crowninshields sekreterare Jeanne Ballot konstaterar i en intervju, framstår tiden efter börskraschen 1929 som raka motsatsen. Det är fascinerande att läsa hur Vanity Fairs väsen, den optimistiska, glättiga tonen, vänder sig emot tidskriften när tiderna blir tuffare och kriget lurar bakom knuten. Läsarnas preferenser tycks förändras drastiskt och efterfrågan på seriösare nyhetsmagasin växer. 1936 tog cocktailpartyt slut och Vanity Fair begravdes. I stället bröt nya aktualitetsmagasin som Life mark vid krigets rand.
Kändisdille
Dagens Vanity Fair-läsare är vana att möta Hollywoodstjärnor på omslaget, en utveckling som fick sin början på 1980-talet då Condé Nasts förlag gick in för att återuppliva tidskriften.
De första numren som kom ut 1982 ser emellertid helt annorlunda ut visar historiken. Susan Sontag och Philip Roth pryder pärmarna och författare som Gabriel García Márquez och Nora Ephron står för innehållet. Det intellektuella intrycket gick emellertid inte hem hos kritiker och läsare och den nya Vanity Fair befarades floppa, skriver Jim Windolf.
I högkonjunkturens USA gällde det återigen att vara lättsinnig. Till räddningen kom brittiska Tatlers chefredaktör Tina Brown som såg till att placera Hollywoodsirenen Darryl Hannah på sitt första nummer. Sedan dess har skådespelare och modeller agerat omslagsgossar och -flickor, också tack vare fotografen Annie Leibovitz, som med sina teatrala kändisporträtt blivit synonym med tidskriften. Till hennes ikonartade fotografier hör skådespelaren Whoopi Goldberg i ett badkar fyllt med mjölk och en höggravid och naken Demi Moore som prydde augustiomslaget 1991. Det sistnämnda motivet – ”en väntande moder som en sexuell varelse” – ansågs så kontroversiellt att vissa affärer inte sålde numret.
Nakna kvinnor, påklädda män är överlag ett påtagligt mönster i Vanity Fairs bildberättande. Visst, Josephine Bakers nattklubbsnummer 1929 byggde i hög grad på naken hud, medan nakenstudier hör till estetiken hos vår tids stora fotografer som Annie Leibovitz och Helmut Newton. Jag hade ändå gärna läst en reflektion över konstellationen naken kvinna–påklädd man, varför 2000-talets första år bildsätts med it-miljonärer i flotta kostymer och Jennifer Lopez bakdel.
Estetiken tycks bli mer kommersiell och slätstruken ju längre in på 2000-talet vi kommer. Intrycket kan förstås bero på att den tid man själv lever i alltid framstår som tråkigare än den som redan passerat – 100 år ger till och med en tvålreklam substans. Men säkert har också dagens marknadsanpassade tänkesätt lett till en viss likriktning bland tidskrifterna.
Vill man i dag ta del av den där särskilda Vanity Fair-magin är det bäst att ty sig till artiklarna. Nancy Jo Sales reportage från några år tillbaka om ett gäng ungdomar som bröt sig in i Hollywoodstjärnornas lyxvillor för att få sin del av det ”goda livet” är ett exempel på tidskriftens förmåga att skrapa fram det där skrovliga som döljer sig under den förrädiskt glansiga ytan.