Musikrecension: Med både guld och prakt
Lyrans och Akademens julkonsert är en tradition som hör julen till och i allmänhet är kyrkan full – så också i år.
Dir. Jutta Seppinen & Kari Turunen. Medv. Ylioppilaskunnan soittajat, dir. Mikk Murdvee. Johanneskyrkan 20.12.
Julkonserter skall bjuda på ett antal gamla och bekanta julsånger, men intressant nog verkade bägge körerna ha mer att tillföra i de nya, mer krävande styckena än i de gamla. Nu tändas tusen juleljus, Betlehems stjärna och Giv mig ej glans är i sig fina stycken som hör varje julkonsert till men som i värsta fall kan smaka mera plikt än nöje.
Körer är demokratiska institutioner där alla ska få komma till tals och följaktligen skulle både Lyran och Akademen uppträda med lika många egna och gemensamma nummer under ledning av bägge körernas dirigenter, innan man kunde förena sig med studentorkestern Ylioppilaskunnan soittajat som nu medverkade för första gången.
Och visst var det rena lyxen att få ha med studentorkestern, fastän det bara blev tre nummer. Finast var kanske Ernst Mielcks Altböhmisches Weihnachtslied, där körsatsen är skön, melodiskt böljande och ofta polyfon, och där den romantiska musiken inte sällan påminner om Mendelssohn. Under Mikk Murdvees ledning spelade orkestern med en klang som tidvis låg förvånansvärt nära en proffsorkesters. Också Heinilä härkien gjordes ståtligt i Yrjö Hjelts maffiga tappning.
Jutta Seppinen dirigerade Lyran i ett antal nummer som prövade sopranernas höga register, till exempel Minneapolisbaserade körtonsättaren Timothy C. Takachs (f. 1978) smått minimalistiska And I Saw. I Kari Ala-Pöllänens arrangemang av Hiljainen joululaulu visade kören upp ett finfint pianissimo. Det minimalistiska inslaget kändes också av i Arvo Pärts Magnificat som framfördes av bägge körerna under ledning av Seppinen.
En annan av kvällens höjdpunkter, vid sidan om Mielck, var Akademens framförande av Uppsalatonsättaren Gabriel Wilczkowskis (f. 1980) Den stora gästen till text av Eva-Stina Byggmästar. Kompositionen är mäkta svår med långa partier sjungna med sluten mun, men verket är välskrivet och akademarna gör en förtjänstfull tolkning med Kari Turunen, som tycks få koristerna att sjunga ut utan att forcera.
På det stora hela var detta en variationsrik och njutbar helhet som gjorde mycket till för att uppblåsa julstämning.