Bokrecension: Karin Smirnoff – Under ansvar & Ödesmärkt
Nyutgivningen av Karin Smirnoffs verk är en kulturgärning. Smirnoff är en klassiker värd att ta till sig, skriver Michel Ekman.
Red. Julia Dahlberg et al. Inl. Anneli Jordahl. Efterskrifter Eva Biaudet och Riko Eklundh. Schildts & Söderströms 2013
Vid början av 1900-talet var den svenska litteraturen i Finland nästan död. Med Topelius och Tavaststjerna i jorden såg både det förflutna och framtiden ut att ha nått sin slutpunkt. Men bara tjugo år senare fanns det en finlandssvensk litteratur, läst, debatterad och på god väg att etablera sig. Hur det blev så är svårt att i en handvändning förklara, men förmodligen hade det väl något att göra med svenskans hastigt förändrade ställning under de mellanliggande åren. Inget var längre självklart vilket kanske väckte ett förnyat intresse för språkets alla uttryck, däribland skönlitteraturen.
Vad denna nya litteratur bestod av är lättare att peka ut. Det var dels en grupp av manliga poeter, alla stabilt traditionella till sitt uttryck och därför lästa, men till sin världsåskådning vitt skilda. På ena flanken fanns Bertel Gripenbergs esteticism och politiska reaktion, på den andra Arvid Mörnes vänsterengagemang och intresse för folket. Dels var det en grupp av likaledes manliga, unga prosaister som fick benämningen ”dagdrivarna” efter sin viljesvaga livshållning och sin förkärlek för motiv ur den helsingforsiska överklassens nöjesliv. Deras förtjänst var att de satte en tidsanda och en miljö, den snabbt växande lilla storstaden Helsingfors, på den litterära kartan. Ur deras led kom Svenskfinlands första betydande författare, Runar Schildt, som snabbt lämnade de begränsade motiven bakom sig.
I denna starkt mansdominerade litteratur var det inte märkligt att de oppositionella röster som småningom hördes tillhörde kvinnor. De två kändaste var Hagar Olsson och Edith Södergran som bägge debuterade 1916. Vardera förde in internationella impulser i sin lilla litteratur, vardera vände sig mot den letargi de såg omkring sig.
Men redan före det hade Karin Smirnoff trätt fram. Efter en rätt intetsägande debut med berättelsen Vårbrytning (1915) visade den samma år utgivna romanen Under ansvar henne som en mogen författare med starkt engagemang för olika samhällsfrågor. Den har, tillsammans med dramat Ödesmärkt från 1923, nu getts ut på nytt av Schildts & Söderströms, vilket är en verklig kulturgärning.
I den mån Smirnoff alls har kommits ihåg som författare är det för sina djärva och okonventionella ämnesval. Under ansvar handlar om en ogift mor, Ödesmärkt om homosexualitet. Vardera är ett fint och mycket läsvärt verk i sin egen rätt, oberoende av det för samtiden provokativa i dem. Huvudpersonen i Under ansvar är Ruth Lagerborg, professorsdotter, bankanställd och gravid. Hennes djupt älskade fästman drunknar före äktenskapet. Att Lagerborg väntar barn är illa nog men skandalen förvärras ytterligare när hon väljer att behålla sitt barn utan att göra några försök att dölja det. Kravet tidens dubbelmoral ställer i den situationen är att kvinnan föder barnet obemärkt och lämnar bort det. Då är omgivningen beredd att låtsas om ingenting.
Ruth Lagerborg har inte fått sitt namn av en slump – förnamnet kommer från den bibliska Rut, efternamnet från filosofen Rolf Lagerborg, stridbar kämpe mot religiöst bigotteri. För sin dotters skull, och för kärlekens till den döde mannen, vägrar hon gå med på konvenansens krav vilket får genomgripande följder för hennes liv. Till sin gamla arbetsplats har hon inte längre tillträde, något annat arbete får hon inte heller. Släkten och största delen av vännerna bryter kontakten. Småningom tilltar Lagerborgs fattigdom, hon tvingas pantsätta ägodelarna från sitt överklassliv och flytta till fattigkvarteren i Rödbergen. Där, inneboende hos en gammal tvätterska och granne med en utfattig sömmerska som delar Ruth Lagerborgs predikament, möter hon mera förståelse för sin livssituation är i sin egen samhällsklass. Den starka positiva kraften i hennes liv är vänskapen med två gamla väninnor, de enda som inte överger henne. Nästan njutningsfyllt beskriver Smirnoff de fega och känslolösa attityderna hos dem hon skulle behöva hjälp av – sin gamla arbetsgivare och en gammal släkting som gör sitt yttersta att ta dottern ifrån henne.
Porträttet av Lagerborg är positivt men inte överdrivet idealiserande. Hon prövas svårt av sina erfarenheter och är i romanens klimax nära att ge upp. När hon till sist räddas upp på fastare mark är det genom ett slags deus ex machina som inte står det riktiga proletariatet till buds. Hennes bror, som har avancerat till direktör för en landsortsbank, erbjuder henne äntligen arbete. Den etiska diskussionen kring ansvar och fattigdom vävs skickligt in i intrigens vändningar.
Till sin samtids dagdrivarprosa anknyter Under ansvar genom den levande Helsingforsskildringen och porträtten av stadens människor. Men perspektivet på Esplanadpromenaden blir givetvis ett annat när den ses, inte av en bakfull överklassyngling, utan av en fattig och hungrig arbetssökande. Och Rödbergen var inte någon vanlig miljö i den tidens litteratur.
Nästan ännu bättre litterärt sett är dramat Ödesmärkt. Här möter man den ensamstående medelåldersmannen Anders, omgiven av sina närmaste. Till dem hör den unge mannen Daniel, som Anders räddat från en bordell för homosexuella i Paris, adopterat och gett en god uppväxt. När Daniel nu närmar sig vuxenlivet och förälskar sig i en ung kvinna inser Anders – och småningom hans omgivning – under stor vånda att han egentligen älskar pojken på ett sätt som inte alls är det faderliga han intalat sig. Styrkan i dramat ligger just i Smirnoffs förmåga att via dialogen långsamt och motsträvigt låta förståelsen framträda, ofta så att läsaren ligger ett steg före och med förskräckelse och medkänsla ser en tragedi fullbordas. Fin och insiktsfull är även Anders berättelse om hur han som ung kom till insikt om sin homosexualitet och sedan dess levat med den i en fientlig omgivning vars hållningar han själv tagit till sig. En kontrast till den tillbakadragne Anders är hans granne Waldemar Celsius som demonstrativt lever ut sin homosexualitet.
Karin Smirnoff är en levande klassiker absolut värd att ta till sig. Det finns ytterligare några oförtjänt glömda i Finlands svenska litteratur som man hoppas att förlaget ville uppmärksamma. Boken har en ganska dyster utformning och en oherrans massa för- och efterord vilket ger nyttig information men leder till en del redundans. Speciellt trevliga är Riko Eklundhs reflexioner kring Ödesmärkt som teaterkonst och homosexuellt liv under den tid pjäsen skrevs.