Musikrecension: Angelägen musikalisk asyl
Koiton Laulu och Arts Orchestra i Konservatoriets konsertsal 14.12. Dirigent: Kaapo Ijas. Länsiö, Ijas.
Flyktingproblematiken har behandlats betydligt mer frekvent inom de övriga konstformerna än i musiken, vilket delvis har sina praktiska orsaker. Helsingforsiska kammarkören Koiton Laulu har dock aldrig skyggat för politiskt brännbara ämnen, tvärtom, och mutar i och med konserthelheten Turvapaikka in även den angelägna tematiken på repertoaren.
Hanna Weselius, sopran i KL, har skrivit en svit om sex vardagsreflekterande dikter från östligt (= relativt invandrartätt) Helsingforsperspektiv. Det handlar väl inte om stor poesi, men kanske just därför visar sig de nog så tankeväckande raderna lämpa sig ovanligt väl för tonsättning.
Kaapo Ijas, Koiton Laulus nya dirigent, studerar för Atso Almila på Sibelius-Akademin och verkar vara en av musik till brädden fylld ung idealist, som har klätt Weselius texter i en för ändamålet adekvat och fungerande tondräkt.
Den drygt tjugo minuter långa, för kör och orkester komponerade Turvapaikka kan lämpligen benämnas kantat och Ijas stabilt tonalt förankrade, stundtals mot ett finsknationellt uttryck kantrande, tonspråk framstår som meningsfullt i sammanhanget och endast slutets snudd på sibelianska stämningar känns som en onödig eftergift åt konventionen.
Instrumentalsatsen är på det hela taget utpräglat målerisk till sin natur, medan Ijas bristande rutin som tonsnickrare och dirigent i första hand röjs av att kören onödigt ofta drunknar i orkesterbruset.
Omstuvad sommarpsalm
Ijas och Juho Gröndahls rejält omstuvade version av Suvivirsi (Den blomstertid nu kommer) spinner delvis vidare på samma tematik och det så välbekanta stycket växer ut till något av en minatyrtondikt, som på ett fräscht sätt ställer perspektiven upp och ner.
Konserten inleddes med uruppförandet av Tapani Länsiös tresatsiga svit Kolme Hotakaista sekakuorolle – bestående av sångerna Taksi, Kale och Jorma – som på typiskt länsiöskt, deklamerande vis utgår från texten, dess inneboende rytm och valörer.
Koiton Laulu sjöng på det hela taget acceptabelt, även om de fåtaliga manskoristerna borde jobba mer med tonbildningen. Den av Ijas hopplockade Arts Orchestra består av studerande vid Sibelius-Akademin som skötte sin uppgift med den äran, medan helheten växte ut till en viktig påminnelse om att en körkonsert kan vara så mycket mera än blott underhållning och öronfröjd.