Musikrecension: Improvisation på gränsen till besatthet
Dirigent: Santtu-Matias Rouvali. Solist: Esa Pietilä, tenorsaxofon. Klami, Englund, Sibelius, Hämeenniemi. Riddarhuset 13.12.
Eero Hämeenniemi är det finländska musiklivets säkerligen mest svårknäckta nöt. Inom Hämeenniemis konstnärliga vokabulär ryms allt från västerländskt rationell modernism till sydindisk karnatisk tradition, från senromantiskt färgade känsloutgjutelser till blues- och jazzimpregnerat improvisatoriska skal- och rytmgångar. Och allt detta utan att den någonsin känns fullbelamrad eller onödigt splittrad.
Till en början höll han nogsamt de disparata elementen i sär, men efterhand har de tilldelats allt större frihet att leva sina egna liv inom ramen för nog så fängslande uttrycksmässiga synteser. Bra exempel härpå är de senaste verken för indiska musiker och symfoniorkester samt Konserten för elgitarr och stråkar och den nu uruppförda Grounds för tenorsaxofon och kammarorkester.
Här har det improvisatoriska elementet utvidgats i jämförelse med elgitarrkonserten och det att cirka 85 procent av solostämman tillskrivs solisten gör henom även delansvarig för den kompositionsmässiga helheten. Man kunde säga att tonsättaren skapat de nödvändiga ramarna och substansmässiga förutsättningarna, medan utformingen av själva innehållet i mångt och mycket vilar på solistens axlar.
Och då talar vi om en substans som, tack vare att solisten hette Esa Pietilä, i slutändan antog en nog så personligt jazzfärgad form, medan de orkestrala interludierna på ett fascinerande sätt höjde sig över vedertagna stilbestämningar. Suveräne kameleonten Pietilä iklädde sig styckets själ och spelade som besatt, samtidigt som han hade stenkoll på de minutiöst noggrant inprickade skärningpunkterna till den ävenså ställvis improvisatoriskt reagerande ensemblen.
Stämningsfull nostalgi
Hämeenniemis partitur utgör alltså i praktiken ett skelett som får kött på sina ben genom improvisatorisk verksamhet, men vars helhetsdramaturgi i sista hand dock kontrolleras av dirigenten. En ingalunda ny men inte desto mindre fungerande lösning, som i suveräne rytmmaskinen Santtu-Matias Rouvalis händer fick sin optimala fullbordan.
Innan det rytmiskt vitala Hämeenniemistycket fick vi oss till livs ett spännande inhemskt program med vår konstmusikaliske jazzpionjär Uuno Klamis fräscht musikantiska Ragtime & Blues för intrumentalkvintett, Sibelius chickt orientaliserande svit ur musiken till Hjalmar Procopés undermåliga skådespel Belsazars gästabud samt Einar Englunds stämningsfullt nostalgiska, ogenerat sjostakovitjska Fjärde symfoni.
Vi talar alltså om det ideala forumet för unga orkestersinnade musiker, Se ensemble, som ånyo gladde med en genommusikalisk approach, även om avsaknaden av effektiv övningstid sken igenom rätt så tydligt. Så inte minst i Englundsymfonin, som det hade gått att locka både fler nyanser och dramatiska kontraster ur.
Ett annat plan där Se ensemble måste skärpa sig om man över huvud taget tänkt sig en framtid är marknadsföringen. Än en gång lyckades publiken bara med nöd och näppe klå musikergänget numerärt. Knappast en hållbar grund för en meningsfull konsertverksamhet.