Musikrecension: Motpoler från 1900-talet
Anna-Maria Helsing gestaltade en fin och livlig helhet under RSO:s konsert i onsdags med intressanta verk från början av 1900-talet.
Radions symfoniorkester. Dir. Anna-Maria Helsing, sol. Monica Groop, mezzosopran, Johanna Rusanen-Kartano, sopran. Webern, Mahler, Berg, Hartmann. Musikhuset 11.12.
Man kan knappt tänka sig en mera fascinerande period i musikhistorien än början av 1900-talet. Å ena sidan kunde kompositörerna fullt utnyttja det tonala systemets möjligheter, å andra sidan fanns det okända territorier att utforska.
Under Radions symfoniorkesters konsert hördes tre representativa exempel: Anton Weberns Passacaglia (1908), Gustav Mahlers Kindertotenlieder (1901–1904) och Alban Bergs Sieben frühe Lieder (1905–1908).
Webern har i ungdomsverket Passacaglia ena foten i senromantiken, fast det karaktäristiska inåtvända intrycket redan är tydligt. Kanske hade jag på grund av akustiken litet svårt att få en helhetsbild av den subtila och medvetet fragmentariska musiken.
Klangbilden blev omedelbart fyllig när Mahlers mästerliga Kindertotenlieder (Sånger över döda barn) började. I sångcykeln till texter av Friedrich Rückert beskriver Mahler den yttersta sorgen med en otrolig mängd valörer.
Det är klart att solisten inte får överdriva i de hyperexpressiva sångerna, men nu föreföll Monica Groops uttryckssätt för onyanserat och tungrott. Klangmässigt var hennes mörka och starka röst en njutning att lyssna på.
Den engagerade och målmedvetna dirigenten Anna-Maria Helsing gestaltade en fin och livlig helhet, som inte förstördes av det litet ryckiga ovädret i den sista sången In diesem Wetter. Orkestern excellerade, och oboesektionen förtjänar extra beröm.
I Bergs Sju tidiga sånger, som han orkestrerade först 1928, får texternas nattliga scener, näktergalar och sensuella antydningar en lidelsefullt expressiv tondräkt.
Johanna Rusanen-Kartano tolkade solostämmans djärva vändningar med kraft. Rösten pinades först av spändhet, men till sist hördes några mäktiga kulminationer. Speciellt de sista sångerna, Liebesode och Sommertage, lyckades bra.
Konserten avslutades med tyska Karl Amadeus Hartmanns (1905–1963) Symfoni nr 6 (1953), som anses vara ett av hans mest betydande verk.
Symfonin passade säkert in i det efterkrigstida estetiska klimatet, men i mina öron förblev den känslofattig och intetsägande vad både det tematiska innehållet och orkestreringen beträffar. Buller fanns det gott om tack vare ett gigantiskt batteri av slagverk som förde tankarna till Sjostakovitj.
Symfonin består av två kontrasterande satser, varav den rytmiska andra satsen var den intressantare. Helsing och orkestern stod i lågor och förtjänade de entusiastiska applåderna.