Filmrecension: Hobbit: Smaugs ödemark
Film nummer två om hobbiten Bilbo har klassisk matinékänsla. Men den som inte kan gräva fram sitt inre barn ska stanna hemma.
Fantasy
Manus: Jackson & Fran Walsh & Philippa Boyens & Guillermo del Toro. I rollerna: Ian McKellan, Martin Freeman, Richard Armitage, Benedict Cumberbatch, Mikael Persbrandt m.fl.
Premiär 11.12.2013.
Vitsord:
Peter Jackson är i farten igen. Den första hobbit-filmen var en långdragen startsträcka full av omotiverade slagsmål, kryllande oigenkänneliga dvärgar och orcher och utan antagonist, eftersom draken Smaug dyker upp först i film nummer två.
Men Jackson har tagit lärdom. Hobbit: Smaugs ödemark är ett spännande äventyr om Bilbo och de tolv dvärgarna, med otroliga specialeffekter och klassisk biomatinékänsla. Vem har inte alltid velat se en drake som ser exakt ut som i Tove Janssons Bilbo-illustrationer, fast med onda ögon och Benedict Cumberbatchs röst?
Men den som inte kan gräva fram sitt inre barn, som inte med stora ögon och oskuldsfullt hjärta kan hålla sig glatt förundrad hur länge som helst, ska stanna hemma.
Folkspillror
Den visuella stilen är mer lik Sagan om ringens mörka epik än Bilbo-bokens episodiska, lekfulla, vanvördiga komik, vilket vissa fans kanske sörjer? Inte jag. Här klingar på nytt Howard Shores bombastiska musik. Här klingar den typiska Tolkien-nostalgin för folkspillrorna: En gång var vi många, nu finns bara jag kvar. Mikael Persbrandt är oigenkännelig som den sista skinnbytaren mellan brutal björn, ömsint hästälskare och sorgsen människa. Rollen gör han med övertygelse och patos.
Det onda som vi vet är på väg förmörkar landskapet. I Mörkmården, den sjuka skogen, möter sällskapet spindlar så fruktansvärda att araknofobiker helt på allvar kanske inte bör se filmen. Bilbo i Martin Freemans sympatiskt vardagliga skepnad måste sluta vara en liten hobbittjuv och finna sitt mod – det är som silvertungad berättare han lyser men han är inte dålig med svärdet.
Vi återser gamla bekanta som Galadriel, Gandalf och bågskytten Legolas – som i en eftergift åt publiken blivit förtjust i en ny älvflicka och hamnar i ett tringeldrama med en dvärg (det sistnämnda ett tema jag kunde ha klarat mig utan). Buskarna kryllar av orcher, fula vita ihoptråcklade monster vars funktion mest är att dö. Och en ny hjälte, en människa, utkristalliserar sig.
Wow är ordet
Ytterst få av alla de 3D-filmer som gjorts behöver alls tekniken för sin berättelse. Undantag är Gravity, det vackraste exemplet på en historia i tre dimensioner, och också Hobbit använder skickligt tekniken för att skapa närhet. Regnet faller på en, ljudet går igenom ens kropp. Världen är uppbyggd av detaljer: humlor i närbild krockar på personerna, vita möss kilar över ett spelbräde, avhuggna huvud flyger ner i publikens knä. Lyckligtvis var kopian jag såg inte i HFR-bildhastighet (dvs 48 hyperskarpa bilder/sekund) men sådana finns.
Alla filmer vill innerst inne väcka en bestämd reaktion hos åskådaren. För Peter Jackson är det tveklöst sjuåringens: "kolla va’ siisti!". I den stora kampscenen går hjältarna på andras huvuden, slungar sig ut och in i tunnor som åker ner längs vattenfall, genomborrar fienderna med otaliga vapen på uppfinningsrika vis. Det går inte ens att räkna hur många orch-huvuden som rullar – och bilderna är brutala. Här är filmen mest lik ett videospel.
Av kärlek till Tolkien
Men respekt: även här ger Jackson med kompisar allt. De lägger ner samma muntra och oändliga omsorg på hisnande pilskott, ruttna lik, orchtänder, drakfjäll, berg av guld och Persbrandts håriga rygg. Aldrig har fantasi sett så verkligt ut.
Författarteamet har också ansträngt sig att ge karaktärerna motiv och intrigen en riktning. Själva grundvalen för Jacksons två trilogier utgörs av kärleken till Tolkien. I författargardet lär Phlippa Boyens vara den mest hängivna nörden och det ger henne en stor väv att arbeta med, inklusive material ur andra böcker.
Man kan gruffa om filmens infantilisering, önska sig annat på bio än halvmänniskor som söker skatter och sörja alla miljoner som rullat ut – men garanterat kommer att rulla in igen. Man kan önska sig mer respekt för speltid, mindre jämntjockt tempo (del 2:s eviga förbannelse) – och att få se finalen genast. I sagogenren kan ingen klå Peter Jackson.