Filmrecension: The Hunger Games Catching Fire
Som fortsättningsdel är The Hunger Games: Catching Fire verkligen inte illa, tvärtom. För flankstödet står också hejare till skådespelare, skriver Krister Uggeldahl.
Action/Drama
Manus: Simon Beaufoy & Michael Arndt. Foto: Jo Willems. I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland.
Premiär 20.11.2013.
Vitsord:
Förstås kunde man dra en parallell till William Goldings Flugornas herre, alternativt till den japanska filmen/mangan Battle Royale som visserligen fick ett betydligt mera bryskt (läs: moralistiskt) mottagande.
Men frågan är om inte den stort uppmärksammade Suzanne Collins-dystopin vid det här laget står på egna ben. Detta efter en ohyggligt populär, ofta högkvalitativ, filmatisering som hade åtminstone produktionskvaliteterna på sin sida.
Tänker inte minst på det starka skådespelargardet med Jennifer Lawrences slitstarka hjältinna i spetsen. Mera Lawrence, nu med Oscar-referenser (Silver Linings Playbook), vankas det i Francis Lawrences (inte släkt) Catching Fire, en fortsättningsdel som ingalunda behöver skämmas för sig.
När det gäller själva tävlingsmomentet har den nya filmen inte så himla mycket nytt att komma med – bortsett från de uppbiffade hotbilderna med temaparksvibbar. Men socialt och politiskt har Catching Fire mera kött på benen. Plus att den postapokalyptiska framtiden tar avstamp i en trovärdigt skisserad, förindustriell verklighet, som motvikt till huvudstaden Capitols sus och dus och Lady Gaga-garderob. Till saken hör att man satsar hela den första timmen (och lite till) på att etablera det moraliska dilemmat i filmens centrum. Underförstått: att gå i de fascistoida makthavarnas ledband eller bita ifrån (med risk för att offra sina nära och kära)?
Starkt skådespelargalleri
Uppföljaren följer originalfilmen tätt i spåren, genom att leta upp hungerspelsvinnaren Katniss Everdeen (Lawrence) som kan luta sig tillbaka åtminstone på det materiella planet. Men i ekvationen ingår dessvärre också en PR-turné där det centrala temat är kärleken till hungerspelskollegan Peeta (Josh Hutcherson).
Det är ett spel för gallerierna, ämnat att hålla folkets djupa led i schack. Men under ytan kokar det och inte för intet är Donald Sutherlands regent mån om att röja undan den omåttligt populära Hunger Games-vinnaren, en symbol för den gryende revolutionen.
Därav den diaboliska jubileumstävlingen där gamla vinnare ställs mot varandra. Tänk ”best of” Big Brother och Robinson-fanstyget korsat med de romerska gladiatorspelen och det bränns. Bröd och skådespel är nyckelorden, nu som då.
Som sagt: för att vara en fortsättningsdel är The Hunger Games: Catching Fire inte alls illa, tvärtom. Francis Lawrence (I Am Legend, Water for Elephants) gör action och romantik med samma självklarhet. Förutom att det här råkar vara filmen där det potentiella triangeldramat (med hemmasonen Liam Hemsworth som tredje hjul) förgörs av en tjej som helt enkelt har bättre saker för sig.
Mycket handlar det om Jennifer Lawrence, just det. Hon kommer in i filmen med en pregnans och integritet som gör att begreppet ”kvinnlig hjältinna” pulveriseras. Här var det helig vrede, urkraft och fananamma men också omtanke och vemod, en sorg och smärta av det slag som man såg redan i genombrottsfilmen Winter’s Bone.
Det faktum att hejare som Donald Sutherland, Woody Harrelson och Stanley ”Liberace” Tucci, nu också Philip Seymour Hoffman (den nye spelledaren), står för flankstödet gör att Catching Fire i inget skede framstår som den B-film det egentligen är, konceptuellt sett.
I den meningen påminner Hunger Games-sviten mera om Harry Potter än om den vedervärdiga Twilight-följetongen. Må sen vara att det är nåt mera sympatiskt över brittiska trollkarlslärlingar med oskulden för ögonen.