Skivrecension: Med sikte på stjärnor
Matvejeff: Ad Astra, Cellokonsert. Linkola: Pianokonsert nr 1. Åbo filharmoniska orkester, dir. Dima Slobodeniouk. Sol. Tuomas Lehto, cello, Henri Sigfridsson, piano. (Alba)
Vad förenar tonsättarna Ville Matvejeff (f. 1986) och Jukka Linkola (f. 1955)? Vid en första anblick kanske inte så mycket: den förra är en musikens mångsysslare – tonsättare, dirigent, pianist, sångare, festivalledare, operadirektör – den senare en trettio år äldre man med jazzbakgrund och otaliga operor, musikaler, baletter, orkester- och big band-verk på verklistan.
Dock finns det gemensamma nämnare. Hos båda finns något ogenerat melodiöst, direkt i tilltalet, inte alltför komplicerat, ofta spontant och underhållande och ibland till och med naivistiskt. Bägge har också en förmåga att komponera maffigt och välljudande för orkester.
Så inte minst i Matvejeffs Ad astra (2009) som inspirerats både av Gallen-Kallelas målning med samma namn och av ljuset som fenomen, till exempel i den ortodoxa påskgudstjänsten. Tidvis är musiken tindrande vacker eller lysande klar som stjärnorna på himmelen, allt är välljudande med en lyskraftig soloviolinstämma. Inte så pjåkigt av en 23-åring!
Cellokonserten Crossroads (2009) med underrubriken Fantasy in a heavy style är skriven för Tuomas Lehto som bad om ett stycke som skulle ta fram cellons både sjungande och rockigare sida. Lehtos grepp är lagom rivigt, men rocken är övergående och musiken visar upp också andra valörer.
Linkolas första pianokonsert är inspirerad av en saga som uppenbart handlar om Åbo under kulturhuvudstadsåret 2011 och en publik som hörde en pianokonsert. En pjäs i pjäsen är ett gammalt trick på teatern och på samma sätt kan man tänka sig att Maskeraden (2011) handlar om en pianokonsert i pianokonserten. De fem satserna är väsensskilda till karaktären: här finns något bryskt och häftigt som hos Prokofjev, men också underhållande virtuost, berättande och medryckande, lekfullt och kapriciöst.
Inspelningen gör större rättvisa åt orkesterns än pianots nyanser. Henri Sigfridsson spelar pianostämman briljant, inte minst den lekfulla andra satsen, och Åbofilharmonikerna spelar föredömligt skärpt under Dima Slobodeniouk.