Teaterrecension: Kunglig dödsångest
Text: Eugène Ionesco. Regi: Minna Leino. Dramaturgi: Eva Buchwald. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Ljus: Pietu Pietiäinen. Ljud: Johanna Storm. Mask: Jari Kettunen. På scenen: Jukka Puotila, Marja Salo, Markku Maalismaa, Paula Siimes, Minka Kuustonen, Tuomas Rinta-Panttila. Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 4.12.
Naturligtvis vet kung Bérenger att han kommer att dö ... Men det ska väl ändå inte ske förrän om 30, 40 eller 300 år?
Ionescos pjäs Kungen dör (Le roi se meurt) från 1962 spelas inte så ofta på våra breddgrader. En orsak kan tänkas vara tungsintheten som vilar över texten. Den behandlar trots allt döden och dödsångesten. Memento mori – kom ihåg att du är dödlig – försöker hovet påminna sin döende konung om.
Nu har Reita Lounatvuori gett den en ny fräsch, finsk språkdräkt och visst rullar replikerna fram när Minna Leino sätter upp den på Nationalteaterns bokstavligen sönderfallande scen. Inget rike mår bra av en regent som aldrig avgår, det var uppenbart under pjäsens tillkomst i diktaturernas Europa på 1960-talet, inte minst i Ionescos eget hemland Rumänien som författaren lämnat efter den sovjetiska ockupationen.
Jukka Puotila kommer in på den gobelängklädda scenen med rockrufs och vitpudrat ansikte och får beskedet om att han har en dryg timme på sig innan han ska dö. På skärmen börjar den digitala klockan räkna ner och hos kungen sätter en inre kamp i gång. Till en början avvisar han livläkarens (Markku Maalismaa) besked, men så småningom drabbas han av en panik som inte ens Marilyn Monroe-dubbelgångaren, fru nummer två (Minka Kuustonen), kan råda bot på. Slutligen är det bara att lyssna på fru nummer ett – en fantastisk, stursk Paula Siimes – som uppmanar honom att acceptera sitt öde. Varje människas lott – också en kungs – är att en gång lämna jordelivet.
Minna Leino får till en rapp och smidig föreställning med många humoristiska inslag. Mycket bygger på fina skådespelarprestationer. Härlig är till exempel Tuomas Rinta-Panttila i rollen som den enfaldige vakten som regelbundet tutar ut de senaste uppdateringarna om kungens hälsa i mikrofonen, medan Marja Salos tjänsteflicka lever sig in i herrskapets tragedier som om de vore karaktärer i en tv-såpa. Jukka Puotila, själv en rojalitet inom scenkonsten, bjuder däremot på en tam och lite anonym tolkning av kungen.
Som text är Kungen dör inte lika rolig eller absurd som till exempel Den skalliga primadonnan. Vissa hävdar att dödspjäsen är mer filosofisk än Ionescos andra verk, jag upplever den däremot som en text med färre lager att röra sig mellan.