Musikrecension: Självständighet i franska toner
Radions symfoniorkester. Självständighetsdagens festkonsert. Jukka-Pekka Saraste, dirigent. Kari Kriikku, klarinett. Lindberg, Sibelius, Madetoja. Musikhuset 6.12.
Att välja musik för självständighetsdagen är besvärligt – tala om ett belastat tema. I år lyckas Radions symfoniorkester undgå klichéerna med ett noga uttänkt program planerat för musikälskare snarare än sporadiska festminglare.
Speciellt glädjande är att orkestern äntligen återuppför Magnus Lindbergs klarinettkonsert. Stycket är till och med inom Lindbergs högenergiska tonspråk ett ovanligt festligt verk. Ta nu bara den (ö)kända melodislingan – öronmasken – som basuneras ut med extrovert kaxighet flera gånger under stycket. Eller den färgstarka orkestermusiken, allt från bländande durtreklanger till skrälliga tolvtonsackord, som genomgående förmedlar samma positiva energi.
Klarinettkonserten är skräddarsydd för Kari Kriikkus karismatiskt lediga sätt att uppträda. Kriikku tänjer roligt på rytmerna men prutar inte på tempona och är alltid synkroniserad med orkestern. Fastän de långa remsorna av virtuost snabba skalor inte helt tänder i en sådan här live-situation är det väl knappast meningen heller – endast fartfylldheten räknas. Lika viktig är Jukka-Pekka Sarastes roll i att lotsa orkestern genom musikens oemotståndligt livade och knepiga rytmer.
Det finns många stereotypier om finsk musik men i kväll är det franska tonsättare som lyfts upp som förebilder. Lindberg fiskar fram sällsamma stunder från Debussys och Ravels partitur. Samma gäller i Sibelius tondikt Okeaniderna op. 73 som ljuder i fransk impressionistisk stil. Då verket först uppfördes år 1914 var det ett bevis på Sibelius förmåga att konstant förnya sitt tonspråk. Flöjtduon i början av stycket glimrar hänförande i Musikhusets akustik.
Kanske är det ändå Leevi Madetoja som är den främsta kännaren av fransk musik och kultur. Madetojas tredje symfoni innehåller klanger som liknar Ravel men allmänt taget är musiken inte alls så snirklig – snarare tänker jag på Faurés chosefria melodier. Madetojas melodier är samtidigt lekfulla och uppriktiga. De enkla, helgjutna fraserna får sitt liv i små detaljer. RSO:s stråkar briljerar med omsorgsfullt städad frasering och enhetlig artikulation.
Efter ett så pass stilfullt program är det väl okej avsluta med en proffsig version av den uttjatade Finlandia-tondikten.