Teaterrecension: Skör mamma i poetiskt porträtt
Text: Pipsa Lonka. Regi: Saana Lavaste. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Publikarbete: Kati Sirén. På scenen: Ella Pyhältö och Outi Vuoriranta. Nationalteaterns turnéscens premiär på Diakonissaanstalten på Munkholmen 5.12.
Mitt ibland oss på Munkholmens diakonissaanstalt står Helmi. En mamma bland andra.
Ibland leker hon med sitt barn på gården och allting är gott. Men ibland vilar det där svarta tungt över hennes bröst. Ibland sitter hon ensam ute på bänken och kan inte gå in. ”Älska mig inte”, uppmanar Helmi. ”Älska mig”, svarar bebisen.
Nationalteaterns ambitiösa turnéscen bjuder i vinter på en föreställning som riktar sig till missbrukar- och psykvårdsanstalter.
Pipsa Lonka har skrivit en vacker, fragmentarisk pjäs kring moderskap. Helmi – yksi äiti muiden joukossa är en berättelse om en mamma vars barn omhändertas. Vad kallas förresten en sådan? frågar skådespelaren Ella Pyhältö.
Det här är en föreställning som är enkel till sitt yttre men som har konstnärliga ambitioner höga som skyskrapor.
En liten värld kring Helmi byggs upp i Saana Lavastes inkännande, människonära regi. Höghuset, fönstret, gården och sandlådan. ”Lönnens sticklingar” som tecknar sig mot himlen.
Skådespelarna Ella Pyhältö och Outi Vuoriranta för fram texten tydligt och med styrka i rösten. De är oerhört skickliga, inte minst i sitt samspel som när Vuoriranta blir en loj gårdsunge och Pyhältö förvandlas till Helmi som inte vågar ta sig över trottoarkanten – hon är inne i en dålig period.
Här finns ingen socialpornografi, inget frossande i misär. ”I verkligheten är allting värre”, konstaterar Helmi. Visst, vi kan berättelserna, vi har läst dem i tidningarna – nu är det Helmis stund på scenen.
Trots allt finns det i dag en tendens att porträttera missbrukare som monster utan historia, namn eller mammor. Därför är det så viktigt med påminnelsen om att människovärdet är oföränderligt, att det inte hänger på prestation eller hur mycket pengar man hämtar in till samhället. Att det goda samhällets mål och mening är att ta vara på alla oavsett livssituation.
Ond mor, god far
Det enda schablonartade i föreställningen är bilden av Helmis missunnsamma moder som kontrasteras mot den gode, ompysslande fadern. En konstellation som använts tidigare och som känns förenklad.
Ibland förefaller det också som om man kringgick smärtpunkter, som om poesin var onödigt finkänslig och fjärmade sig från realiteterna.
Samtidigt är fragmenten, tankarna som liksom stannar på hälft ett effektfullt sätt att måla upp det smärtsamma. Texten med sina ord som smakar, låter och känns kretsar kring mörkret. Och däri ligger en av Pipsa Lonkas många styrkor som dramatiker. Det hemska liksom bultar i bakhuvudet, medan det sköna inte kan formuleras i en enda mening utan i ett landskap där lönnens grenar tecknar hopp mot himlen.