Musikrecension: Brittisk symfoni fick ljummet mottagande
Helsingfors stadsorkester. Dir. John Storgårds. Sol. Tuomas Ylinen, cello. Maxwell Davies, Prokofjev, Schubert. Musikhuset 5.12.
Peter Maxwell Davies (f. 1934) är en av Storbritanniens kändaste levande kompositörer. Han är inte den kändaste eller mest aktade, men en i mängden av brittiska tonsättare som byggt sin egen stil utifrån modernistiska premisser men efter det gjort upp med traditionen och format ett eget förhållande till den.
Inte sällan har han jobbat med parodier, pastischer och teatrala effekter, och dessa är hela tiden närvarande också i den nu hörda nionde symfonin, skriven på beställning av HSO och Royal Liverpool Philharmonic Orchestra och uruppförd i Liverpool i fjol.
Maxwell Davies är sedan 2004 engelsk hovkompositör och symfonin är därför tillägnad drottning Elisabeth II med anledning av diamantjubileet i fjol. Men om det här är ett porträtt av drottningen är hon nog troligtvis lika smickrad som president Halonen var när Rafael Wardis presidentporträtt avtäcktes för några år sedan.
Det är nämligen ett mäkta färgsprakande verk som Maxwell Davies åstadkommit, men också ett verk som avspeglar en pessimistisk världsbild. I programkommentaren talar tonsättaren om blecksextettens utbrott som symboler för de brittiska truppernas aktioner i Irak och Afghanistan och om hur hela verket knyts ihop av en vädjan om fred, förståelse och fungerande demokrati. Enligt tonsättaren hade det varit moraliskt fel att skriva en triumferande avslutning.
Det går inte att avfärda tonsättarens världsbild som lätt eller banal, men den är mörk och dyster, och för gemene lyssnare kan det vara svårt att förhålla sig till de utdragna partierna med raljerande pastischer. Mottagandet var ljummet och på det stora hela lämnade symfonin ett aningen halvdant intryck.
Dock inget fel på utförandet. Det var en bra idé att placera halva bleckgruppen på orgelläktaren, därifrån hördes den ståtligt och tydligt. Stämmorna i symfonin är mäkta krävande, både för blecket, pukorna och stråkarna, och Stadsorkestern spelade allting väl under ledning av chefsdirigenten John Storgårds.
Dessutom hördes Prokofjevs Sinfonia concertante för cello och orkester i tolkning av orkesterns egen solocellist Tuomas Ylinen. Verket är härligt livfullt och lättlyssnat med fina melodier och en cello som nästan hela tiden står i främsta rummet. Ylinen spelade allt med självklar auktoritet och även om alla toner i kadensen kanske inte var i tävlingsskick, präglades spelet av en naturlighet och lätthet som så gott som aldrig hörs i tävlingssammanhang. Samarbetet mellan Ylinen och orkestern var sömlöst.
Schuberts ofullbordade tionde symfoni, som hördes i en version rekonstruerad av Brain Newbould, var munter, glad och elegant musik som satte guldkant på det hela. Synnerligen schvungfullt spelade man i scherzot där konsertmästaren Jukka Merjanen fick leda stråkarna i alert musicerande.