Skivrecension: Fram för den finlandssvenska folkmusiken
Den finlandssvenska folkmusiken behöver verkligen sina proffs. Även om trion Rosenfink ännu har en bit kvar att gå, är siktet definitivt rätt inställt.
(Finlands svenska folkmusikinstitut)
Det är glädjande att de finlandssvenska folkmusikkretsarna lever rätt gott vad gäller spelmän, med spelmansstämmor, buskspel och så vidare. Positivt är det för folkmusikscenen om den är så bred som möjligt, med barn och vuxna, amatörer och professionella.
Vad gäller den finlandssvenska folkmusiken har jag saknat en lite bredare professionell spets – söker man efter proffs har det hittills inte funnit så många att välja emellan.
Finskspråkiga folkmusiker går ibland över språkgränsen efter spännande material, kanske det finlandssvenska känns lite exotiskt för dem? Det egna känns inte alltid så exotiskt och spännande. Därför är jag väldigt glad över Rosenfink, en professionell finlandssvensk folkmusikgrupp som spelar främst nyländsk traditionell repertoar, och inspirerande sådan! Det gör Nyland gott att gräva lite i sina egna rötter, och finna dessa pärlor på nytt.
Rosenfinks debutskiva innehåller visor, nedtecknade bland annat i Strömfors och Sibbo, på Houtskär och Pellinge, samt dansmelodier som slängpolskor och menuetter. Ibland kombineras dessa genrer på ett finurligt sätt – i En visa vill jag sjunga (som går i fyrtakt) utgörs mellanspelet av en suggestiv valsmelodi från Lappträsk. Speciellt visorna förtjänar att bli sjungna mer aktivt igen. Inledande spåret Säj säj är enkelt men medryckande. Majestätiska Allt under himmelens fäste finns med, liksom pigga Två skälmar.
Känsla för text
I centrum av gruppen står sångerskan Juulia Salonen, den enda av de tre som har svenska som modersmål. Jag gillar hennes klara röst, diktionen är utmärkt, man tar verkligen in texten när man lyssnar. Ibland känns det som om sången och intonationen kanske kunde ha slipats ännu mer inför skivinspelningen. Mest längtar jag efter fler långa sköna legatolinjer i de långsammare låtarna. Allra bäst är Salonen när hon för fullt kastar sig ut i berättandet, som i En visa vill jag sjunga, en av skivans höjdpunkter, där de olika stämningarna får sina egna färger i rösten. Hennes trallande är helt avväpnande, och flöjt fungerar bra som kompletterande instrument i instrumentallåtarna.
Pauliina Pajala är en utmärkt fiolspelman, redo att ta plats om det behövs, men för det mesta diskret ackompanjerande. En riktig pärla har trion i Jarmo Romppanen på mandolin. Han har snarast blivit adopterad av de finlandssvenska folkmusikkretsarna och håller alldeles ypperlig kvalitet på sitt instrument. Rytm, harmoni, frasering, allt sitter som det ska. På några låtar har man fått extra uppbackning av slagverkaren Axel Fagerberg och basisten Jani Snellman, som bägge står för utmärkta insatser.
Som helhet är skivan ett glädjande tillskott till det inhemska skivutbudet. Den finlandssvenska folkmusiken behöver verkligen sina proffsmusiker. När det gäller ren musikalisk kvalitet är den inhemska folkmusiktoppen hisnande hög, och för att närma sig den har Rosenfink ännu en del jobb att göra. En utomstående producent skulle säkert göra gott vid skivinspelning. Men som ensemble fyller gruppen redan nu en viktig funktion, inte minst med sina skolturnéer.