Skivrecension: Mot romantikens hjärta
Musikhistorien kan vara en obarmhärtig domare och ibland ter sig domsluten inte bara orättvisa utan rent absurda.
Verk för violin och orkester. Baiba Skride, violin. Danska Radiosymfonikerna under John Storgårds. (Orfeo)
Sonater för violin och piano. Christian Tetzlaff, violin, Lars Vogt, piano. (Ondine)
Så till exempel beträffande Schumanns sena produktion, som delvis legat opublicerad och oframförd och först under de senaste decennierna lyfts fram ur glömskans bottenlösa brunn.
1853, Schumanns sista skapande år innan den syfilisrelaterade psykosen slog till, var ett av hans mest produktiva och han ansågs vara inne i en kreativ period av nyorientering mot ett mer introvert och uttrycksmässigt komprimerat, på yttre effekter avskalat tonspråk.
Vad hände? Jo, när han efter ett självmordsförsök i februari 1854 togs in på hospital där han tillbringa-de återstoden av sitt liv, föll mentalsjukdomens skugga tung över de sena verken och intressant nog är det de nära och kära som i första hand bör hållas ansvariga.
Såväl den i vanliga fall så omdömesgilla hustrun Clara som Schumanns hovviolinist Joseph Joachim och nära vännen Brahms gjorde en helomvändning och deras protektionistiska attityd kom att prägla det följande seklets inställning till dessa fina verk.
Vänner och fiender
Hårdast drabbades Violinkonserten, ett av den romantiska konsertlitteraturens nyckelverk som uruppfördes först 1937 och fortfarande spelas relativt sällan, men även den efter vio-linkonserten skrivna Tredje violinsonaten, när det begav sig prisad av de närstående, stuvades hastigt undan och publicerades först 1956.
Den innan violinkonserten, i september 1853 tillkomna C-durfantasin för violin och orkester publicerades däremot och uppfördes av Joachim till ackompanjemang av ampla lovord i pressen. Lovord, som mycket snart dock förbyttes i en mer reserverad hållning och i dag är fantasin ännu mer sällan framförd än vio-linkonserten.
Att de närmaste vännerna kan vara ens värsta fiender bevisas ytterligare av att violinversionen av den tre år tidigare komponerade Cellokonserten, arrangerad av Schumann själv hösten 1853, aldrig framfördes och återfanns i Joachims arkiv så sent som 1987.
Sensitivt och starkt
De två första violinsonaterna skrevs 1851 och har nu, jämte trean, gjorts av Christian Tetzlaff och Lars Vogt i en Ondineinpelning som knappast kan beskrivas som annat än sublim. Man har på ett mästerligt sätt borrat sig in till kärnan av det högromantiska schumannska uttryckets hjärta och den akustiska omgivningen förefaller optimalt anpassad.
Violinkonserten kan i dag stoltsera med ett tiotal goda inspelningar och bland dem finner vi en två år gammal Ondineversion med just Teztlaff samt, spännande nog, en från 1996 med John Storgårds, som i sin tur dirigerar den senast utkomna inspelningen med lettiska violinistundret Baiba Skride.
Skride och Storgårds går även direkt upp i toppskiktet, trots att man tar rundligt med tid på sig. Konserten klockar in på 33.33; två minuter längre än Storgårds och Segerstam och hela fyra minuter längre än Teztlaff och Paavo Järvi.
Tid är dock ett relativt begrepp och de tolkningsmässiga lösningarna känns fungerande förutom i finalen, som nog är snäppet för maklig för sitt eget bästa.
Den mer extroverta fantasin klingar, liksom violinversionen av cellokonserten, genomtänkt och sensitivt.
Skrides ton är samtidigt stark och skör och hon bemästrar de hårresande tekniska svårigheterna i konsertfinalen med bravur. Danska radiosymfonikerna spelar mer än acceptabelt, men Orfeosoundet är tyvärr aningen murrigt.