Patetik tynger historiskt drama
Estnisk historia avhandlas i ett raskt tempo på Nationalteaterns snurrande vridscen.
Text: Sofi Oksanen. Regi: Raila Leppäkoski. Musik: Maija Kaunismaa. Scenografi och dräkter: Karmo Mende. Teckningar: Mikko Ijäs. Ljus: Matti Tiilama. Ljud: Zarkus Poussa, Sakari Kiiski. På scenen: Timo Tuominen, Matleena Kuusiniemi, Janne Hyytiäinen, Sari Puumalainen, Antti Luusuaniemi, Jukka-Pekka Palo, Jouko Keskinen, Pirjo Määttä, Jani Karvinen.
Premiär på Nationalteatern 27.11.
Sofi Oksanens roman När duvorna försvann har dramatisk potential. För visst engagerar berättelsen om den hänsynslöse kappvändaren Edgar Parts som går genom världshistorien som en Mister Ripley, snubblar över karriärchanser i varje diktatur, återuppfinner sig själv och eliminerar alla spår från sitt förflutna.
Det som genast står klart är att Sofi Oksanens manus är en grovhuggen och ganska förenklad version av romanen, där nästan alla de litterära kvaliteterna skalats av. I stället tycks replikerna ha som uppgift att föra fram intrigen så snabbt och effektivt som möjligt, vilket betyder att de ställvis svämmar över av både fakta och patos.
Det går snabbt fram på Nationalteaterns scen i Raila Leppäkoskis regi. Fördelen är att det sällan blir tråkigt under första akten, estnisk historia avhandlas i ett raskt tempo på den snurrande vridscenen. Och visst syns det att betongkonstruktionerna, animationerna och videoprojektionerna är en påkostad satsning.
Nackdelen är att det blir spretigt och ofokuserat. Bolsjeviker och nazister avlöser varandra på scenen, bomberna viner och på skärmen flimrar bilder av svastikor, byggnader och människor. Kärleksmotivet – dels det misslyckade äktenskapet mellan Juudit (Matleena Kuusiniemi) och Edgar (Timo Tuominen), dels Juudits affär med tyska officeren (Antti Luusuaniemi) – hinner inte mogna. Tvärtom blir den senare relationen en renodlad kliché av krigsromanser.
Produktionen rymmer stora namn som Matleena Kuusiniemi, Jukka-Pekka Palo och i rollen som hjälten Roland ser vi Janne Hyytiäinen som så ofta roat på Ryhmäteatteris scen. Gestaltningen är emellertid melodramatisk med män som gormar och kvinnor som gråter. Det sentimentala stråket understryks av musiken som ibland också föder dansbaneassociationer. Att skådespelarna talar i mikrofoner gör att repliker huggs av på slutet vilket gör det ännu svårare att följa dialogen.
Andra aktens början ger löften om tematisk fördjupning. Dialogerna dras emellertid ut, medan slutet hastas fram med både pistolskott och besök på ett sovjetiskt mentalsjukhus.