Vi störtar och vi lyfter
Det är inte intrigen och kompositionen som gör Agneta Aras nya roman, snarare tvärtom.
Roman
PQR 2013
Delvis lysande, delvis meningslös ter sig Agneta Aras nya roman Baton Rouge för mig. Det som lyser, gör det med samma glans som i hennes 90-talsroman Antonio Gades kommer inte, en bok som alltid får mina ögon att tåras. Det som ter sig meningslöst gör det för att jag inte får det att leva och utsöndra mening hur jag än försöker. Det bara irriterar och tråkar ut mig.
Baton Rouge är en kollektivroman om människor som bor i samma hus; revisor Bengt Hokkanen, gamla fru Flora von Fieandt som åker hiss för att träffa folk, den vackra Blossom Wetter med sin hund McGee, den trista psykiatern Eva Warmavuori, och forskaren och författaren Alf Hilén nyss hemkommen från en akademisk sejour i Oregon. Ara är bra på det här med namn, alla låter på samma gång sannolika och lite patinerade på ett trevligt sätt.
Det de har gemensamt, förutom hissfärderna och enstaka möten på väg till soprummet, är att de alla bär på längtan eller saknad. Jag skulle gärna ha läst mera om den osympatiska Warmavuoris kärlek till sin bil. Och lite mindre om den sturska Blossom, som i vissa episoder blir mera banal flickbokshjältinna med hund än romanperson. Blossom är intressant när hon överrumplas av sorgen över sina föräldrar, en tidigt svekfull pappa och en nyligen död mamma. Också den torra och sakliga Hokkanen bär på en mammasorg, men på ett annat sätt.
Det är när Ara öppnar schaktet från det vuxna nuet till barndomens känslovärld som hon är allra bäst. Det är samma bländande klarsyn och träffsäkra gestaltning som hon uppvisat i sina tidigare romaner; hon förstår hur vi störtar ner i våra förflutna och lyfter igen, hon förstår hur lite tid kan betyda, och hur en del saker som hänt pågår alltid. Här finns en liten pojkes djupaste lyckostunder med en upptagen operaprimadonna förvandlad till avslappnad mamma på landet. Här finns den djupaste vämjelsens stund för en liten flicka i simhallen, när pappa som hon inte sett på länge säger: "Det var värst. Vilken mage du har. Äter du så där mycket?"
Men vilket är problemet? Varför inte bara njuta av det glesa nät av möten mellan de här personerna som Ara knyter, och nöja sig med romanens lösa fragmentariska komposition? Vi behöver inte intrig för att se mönstret, vi behöver ingen upplösning för att kunna slå ihop boken och känna oss berikade.
Kanske är problemet att Ara själv inte vågat tro på sitt kärnstoff fullt ut. I stället har hon skapat ett krystat yttre samband mellan Bengt och Blossom, och behängt det hela med en rad udda historier – om Bengts kompis Tage, hans karelska barnsköterska Vuokko och Alf Hiléns möte med den hemska förlagsredaktören – som jag inte blir klok på. Den sistnämnda, som väl ska uppfattas som satir, är bara billig. Hellre hade jag läst en ärlig utsaga om hur det känns som författare att bli mästrad eller refuserad, om det nu är det som ligger bakom Aras förlagsbyte från Söderströms till PQR i och med den föregående romanen Det har varit kallt i Madrid (2007).
Men mellan onödigheterna och de stumma sjoken ligger alltså sådant som är dyrbar litteratur. Det kan verka som en särdeles lam utsaga att säga att en författare kan skriva – att hon kan fånga i text sådant som läsaren saknat ord för men känner med stark inlevelse i läsandets stund. Men det är just vad Ara kan när hon är som bäst, och det är ingen obetydlig konst.