Skivrecension: Elegant och uppfinningsrikt
Två av 2000-talets violinkonserter får suveräna framföranden på Elina Vähäläs och Sinfonia Lahtis nya skiva. Jaakko Kuusistos och John Coriglianos lättillgängliga estetik tilltalar Mats Liljeroos.
Violinkonserter av John Corigliano och Jaakko Kuusisto, m.m. Sinfonia Lahti under Jaakko Kuusisto. Solist: Elina Vähälä, violin. (BIS)
Jaakko Kuusisto är inte bara en av Finland mest sofistikerade och mångsidiga violinister. Under det senaste decenniet har han även så småningom, nästan i smyg, etablerat sig som en av våra skickligaste dirigenter och en tonsättare av internationellt snitt. En sann musiker ut i fingerspetsarna, med andra ord.
Och ren och skär musikalitet, i symbios med en naturligt framspringande musikantisk ådra, präglar även allt som Kuusisto tar sig för, oavsett den för handen liggande rollen. Den i fjol uruppförda Violinkonserten är, liksom tondikten Leika (2010), ett träffande exempel på hans raffinerade och spontant kommunicerande tonspråk.
Musiken är lättlyssnad utan att vara banal, melodiös utan att vara förutsägbar, romantisk till sin grundkaraktär men ändå märkligt tidlös. När Kuusisto dessutom är en nog så driven orkestratör och läckra klanglegeringar avlöser varandra på löpande band, samtidigt som dramaturgin genomgående känns välavvägd, är det bara att slappna av och njuta.
Oemotståndligt sug
Det säger sig självt att Kuusisto är en eklektiker par excellence, men en sällsynt elegant och uppfinningsrik sådan. Leika uppvisar ställvis släktskap med en annan eklektiker, Benjamin Britten, men Kuusistos musik är mindre kantig och behagligare för örat och det melodiska suget är mer oemotståndligt.
I violinkonserten flimrar åter namn som Prokofjev, Walton, Barber och Korngold förbi, medan släktskapen mellan ett av den rytmiskt riviga finalens motiv och Ravels Alborada del gracioso är så uppenbar att det inte kan vara en tillfällighet. Kuusisto har givetvis inte missat att ta ut svängarna med besked i den ogenerat virtuosa solostämman, vars avsevärda tekniska utmaningar dock aldrig framstår som ett självändamål.
Njutbart och intensivt
75-årige amerikanen John Corigliano är i dagsläget antagligen sitt lands främsta tonsättare, som i sin lika högklassiga som rikhaltiga produktion konstruerat nog så hållfasta broar mellan det europeiska avantgardet och en betydligt mer lättillgänglig, på många sätt utpräglat amerikansk, men ändå personligt hållen estetik.
Violinkonserten The Red Violin (2003), som bygger på musiken till filmen med samma namn och är en utvidgad version av den därav utkristalliserade Chaconne för violin och orkester, är ett av Coriglianos pouläraste verk och den här aktuella inspelningen är redan den tredje i ordningen.
Det är självfallet en smaksak vilken tolkning man föredrar. Joshua Bells premiärinspelning har en självklar auktoritet, Michael Ludwigs Naxosinspelning är även den högst njutbar medan Kuusistos och Elina Vähäläs inspelning är den till tempona rörligaste och kanske även intensivaste av de tre.
Vähälä gör ett minst sagt imponerande jobb i bägge verken och bevisar med sitt genomgående smakfulla och klangsköna musicerande att hon är vårt lands för tillfället lyskraftigaste stjärna på området. Sinfonia Lahti spelar med finess och humör under Kuusistos inspirerande ledning och BIS-soundet är, som vanligt, i demonstrationsklassen.