Musikrecension: Folkmusik à la Beethoven
Petteri Salomaa, baryton, Johannes Piirto, piano, Cecilia Zilliacus, violin, Jaani Helander, cello. Beethoven. Musikhuset, Camerata 25.11.
Beethoven skrev uppemot tvåhundra arrangemang av folksånger och det är riktigt synd att man inte får höra dem oftare. När man på Musikhuset i måndags presenterade en handfull av dessa irländska och skotska visor var det övergripande intrycket att man gärna skulle höra mera.
För interpreterna medför sångerna en viss utmaning, för man kan fråga sig om de skall spelas frejdigt och skojigt eller gravallvarligt, så där som många ofta föreställer sig att Beethoven skall spelas. Jag lutar mot det förra alternativet. Arrangemangen är nämligen just så roliga, rediga och fyndiga som originalen, inte minst The Deserter ur samlingen med 25 irländska sånger WoO 152. Det roligaste är att höra hur den skotska och irländska melodiken kraschar med Beethovens harmoni. Förhoppningsvis kan vi också se fram emot att höra fler sånger ur samlingarna med 25 respektive 20 irländska sånger WoO 152 och WoO 153 samt 25 skotska sånger opus 108.
Konsertens namn syftade på Beethovens enda sångsvit An die ferne Geliebte (1816), där sex sånger till text av Alois Isidor Jeitteles följer tätt på varandra utan paus. Rapsodi skulle kanske vara en lämpligare benämning, men visst är det fascinerande att tänka sig dessa sånger i form av en svit.
Petteri Salomaa tappade nästan helt rösten inför det ena framförandet men repade sig snabbt under pausen. Sångcykeln dessförinnan sjöng han med trolsk inlevelse.
Sången ackompanjerades av en kammarmusiktrio med en utmärkt blandning av erfarenhet och ungdomlig fräschör. Svenska violinisten Cecilia Zilliacus, cellisten Jaani Helander och pianisten Johannes Piirto spelar utmärkt ihop och framförandena av de båda B-durpianotriona, WoO 39 (1812) och opus 97, Ärkehertigen (1811), präglas av hög kvalitet och – speciellt i Ärkehertigen – intensitet och spänning.
Johannes Piirto fick bära det tyngsta lasset, men å andra sidan har han senast nu visat vilken känslig och skicklig kammarmusiker han är. Och visst, också Für Elise framfördes mycket njutbart.