Musikrecension: Surrealismens segertåg
Kimmo Hakolas körverk De kaspiska tigrarnas gud skrivet till Ceciliakörens 60-årsjubileum är knepigt men kittlande.
Musik: Kimmo Hakola. Text: Stella Parland. Anu Komsi, sopran, Jaakko Kortekangas, baryton. Dir. Dag-Ulrik Almqvist. Chorus Sanctae Ceciliaes 60-årsjubileumskonsert på Riddarhuset 22.11.
För sextio år sedan grundade Harald Andersén Chorus Sanctae Ceciliae eller Ceciliakören, Finlands första kammarkör, som fick sitt namn efter kyrkomusikens skyddshelgon. Kören tog som sin uppgift att dels återuppliva bortglömd tidig musik och dels uppföra nyskriven samtida musik och med åren har det, precis som Caterina Stenius påpekar i programbladet, blivit en hel del kantater, mässor och oratorier – sakrala verk som ofta dessutom krävt en orkester vid framförandet.
Men när kören firar sitt sextioårsjubileum väljer man att ta steget ner från himmelriket och fira med något annat. De kaspiska tigrarnas gud är ett timslångt nyskrivet verk där genrebeteckningen tycks fattas, men där det närmaste man kan komma kanske är profan kantat.
Stella Parlands text är inte lätt. Parland talar i programbladet om hur marionetter älskar att trassla in sig i sina egna trådar och samtidigt slås jag av tanken att hon själv inte har dragit sig för att trassla in sig i sina trådar. Texten är uppdelad i sju ”labyrinter” – ”förskjutningar i tid och rum, försök att nå dolda eller otillgängliga nivåer, mentala processer födda ur den irrandes behov av djup, labyrinten som gåta och svårighet men också sökandets saliga yrsel”. Det hela blir som ett surrealismens segertåg.
Svamlande sats
Texten är full av intertextuella referenser och kunde säkert läsas på femton olika sätt, men tonsättaren Kimmo Hakola har fastnat för ett sätt. När texten handlar om dinosaurier med fjädrar och pansarhajar, när ruiner rimmar med lupiner, är det inget under att också musiken vidrör absurditeter såsom djungelläten, fågelvisslingar, vinande vindar och så vidare. Inte sällan blir satsen till ett svamlande som kan vara fint, men också besvärande om det inte finns några hållhakar för kören att knyta an till.
På det stora hela skulle satsen gärna få klinga bättre och större. Risken när musiken är så här knepig är att sångarna dribblas bort så till den grad att man inte ens lyckas få det enkla och självklara, ett vanligt durackord, att klinga. Dirigenten Dag-Ulrik Almqvist har dock ett säkert grepp om helheten och även om alla toner inte klingar briljant ros hela projektet säkert i hamn tack vare sångarnas uppenbara motivation och engagemang.
Anu Komsis höga läten som blivit hennes varumärke utnyttjas i nästan varje sats, och hon sjunger som alltid med en beundransvärd träffsäkerhet. Jaakko Kortekangas baryton nyttjas mera sparsamt, men i slutet får han lägga ut sina besvärjelser i vokalisform medan kören – bokstavligen – sjunger uppåt väggarna. Slutets improvisation där kören sakta vänder sig och blickar mot adelssläkternas vapen är nämligen, enligt tonsättaren, en salighetens, tidlöshetens, frihetens och kärlekens rit.
Benjamin Brittens korta Hymn to Saint Cecilia försvarade sin plats på programmet på denna Ceciliahelgonets dag och tonsättarens hundraårsdag.
Konserten sänds i Radio Vega på tisdag kl. 21.10.
Editerad 3.2.2015: Artikelförfattaren har lagts till.