När teaterfältets smutstvätt hängs ut
Föreställningen Blaue Frau do Paul Auster tycks vara skräddarsydd för teaterfolk, ett möjligt sätt för fältet att göra upp med sin smutstvätt.
Regissör: Tatu Hämäläinen. Dramaturgi: Tora von Platen. Text: arbetsgruppen. Ljud: Ludvig Allén. Ljus: Meri Ekola. Visualist: Sven Haraldsson. På scenen: Sonja Ahlfors, Iida Kuningas, Joanna Wingren.
Blaue Fraus premiär på Dianascenen 20.11.
Först verkar det som om Blaue Fraus föreställning inte skulle ha något att göra med Paul Austers bok Stad av glas, trots titeln och beskrivningen i programbladet.
Men när vi är inne på tredje timmen iscensätts faktiskt slutet av romanen, visserligen med utbytta miljöer och karaktärer. I stället för den livströtte deckarförfattaren Quinn som skuggar en gammal professor är det Blaue Fraus Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, tillsammans med skådespelaren Iida Kuningas, som smyger efter sin förre samarbetspartner, regissören Erik Söderblom.
Det är både metateater – teater om teater – och väldigt internt. Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Iida Kuningas spelar sig själva och Erik Söderblom, som trots sin fysiska frånvaro har en viktig roll i dramat.
Mycket handlar om arbetsprocessen, det vill säga det som hänt innan publiken kommit på plats.
I Dianascenens salong sitter de tre skådespelarna avslappnat på stolar, uppmanar oss att göra dem sällskap och bilda en cirkel under de gassande teaterlamporna.
Sedan börjar de berätta om hur den feministiska teatergruppen Blaue Frau beslutar sig för att samarbeta med Erik Söderblom, som i början av 2000-talet i själva verket fungerat som motpart i debatten om en jämställd teater. Idén är att skapa ”friktionsytor” och sätta upp Paul Austers mycket manliga succéroman ur ett feministiskt perspektiv. Så småningom blir det förstås krångligt när personligheter och samhällssyner krockar. Ja, så säger de i alla fall. Vi vet ju inte om det här är sanning eller hittepå.
Känslan av förorättelse
Föreställningen har potential och rymmer många spännande ingredienser. Den utmanar konsensus och undersöker maktstrukturer. Skådespelarna nyttjar sina egna personligheter och lyckas ta på något som är pinsamt men igenkännbart – känslan av att bli förorättad.
Karikatyrerna skådespelarna gör på sig själva är både roliga och avväpnande, men när andra drabbas blir det problematiskt. De härmar gångstil, gör narr av utseenden och felstavningar i mejl. Kanske är det ett sätt att illustrera härskarteknik, kanske en överenskommelse mellan arbetsgruppen och personerna i fråga, men intrycket blir osympatiskt.
Jag funderar på varför det känns mer tillåtet att driva med politiker och tjänstemän som man gör i till exempel Eduskunta-satirerna på Ryhmäteatteri. Möjligen beror det på att politiker upplevs som allmän egendom medan den här föreställningen kräver att publiken ska ha något slags relation till exempelvis Erik Söderblom och en hel del kunskap om det finlandssvenska teaterfältet. På många sätt förefaller Blaue Frau do Paul Auster som en pjäs skräddarsydd för teaterfolk, ett sätt för fältet att göra upp med sin smutstvätt.
Föreställningen förverkligar flera teman i Austers bok som besatthet, paranoia, sanningsjakt och den manliga rättigheten att tänka högt, något som den minutiösa, protokollaktiga berättarstilen måste vara ett prov på.
Regissören Tatu Hämäläinen använder sig av bekanta manér ur dokumentärteatern som upplästa e-postmeddelanden och repliker hämtade från verkliga nyhetsartiklar och radioinslag. Det blir emellertid långrandigt, dels på grund av att texten sällan gestaltas, dels på grund av dramaturgiska brister. Föreställningen på tre och en halv timme känns för lång och jämntjock.
Mest gillar jag föreställningen när den i slutet helt utan förvarning flyter över i fiktion, när vi inte längre vet på vilken sida vi befinner oss, när vi ställs inför dubbelgångare och karaktärer som blir alltmer oförutsägbara.