Musikrecension: Renässansfurste möter Bergman
Dir. Nils Schweckendiek. Herman Wallén, baryton, Mikko Ikäheimo, luta. Riddarhuset 17.11.
Helsingfors kammarkörs konsert på söndagen baserade sig på den fascinerande idén att sammanföra verk av Carlo Gesualdo (1566–1613) och Erik Bergman (1911–2006), båda kända som egenartat experimenterande tonsättare.
Som dirigenten Nils Schweckendiek påpekade i sin presentation, behövde den förmögna italienska fursten Gesualdo inte behaga någon med sina kompositioner. Resultatet blev extrem renessänsmusik som med sin djärva kromatik väcker sensation ännu i dag.
I konserten hördes åtta av Gesualdos sena madrigaler, indelade i tre grupper och framförda av fem sångare med lutackompanjemang. Madrigalerna behandlar stora teman på ett intimt plan, och Gesualdo bemödade sig speciellt mycket om att understryka enskilda ord med musikaliska medel.
Det var måhända riskabelt att börja med den mycket krävande, smärtsamt kromatiska Moro, lasso, al mio duolo. Trots ensemblens odisputabla skicklighet var intrycket litet ostadigt: liksom ett manér slocknade fraserna för tidigt, och balansen mellan rösterna föreföll ojämn.
Mot slutet av konserten föll bitarna på plats, och till exempel de mer fröjdefulla och mindre dissonanta Quando ridente e bella och Al mio gioir il ciel si fa sereno innehöll njutbara briljanta passager.
Av Bergman hördes Petrarcasviten (1991) och Springtime (1967) för baryton och blandad kör, Nein zur Lebensangst (1991) för recitatör och blandad kör samt Gudarnas spår (1979) för alt, baryton och blandad kör.
Orden essetiella
Helsingfors kammarkör har förberett sig för en stundande inspelning av Bergmanstyckena och kastade sig självsäkert in i musiken. Körens och den utmärkta barytonsolisten Herman Walléns Bergmantolkningar var av hisnande kvalitet, emotionellt laddade och finslipade i alla avseenden.
Jag trivdes i Bergmans värld, där solistens expressiva passager med vilt intervallinnehåll typiskt konfronteras med körens homofona kommentarer.
Ordens roll är essentiell, och i synnerhet Petrarcasviten med sin italienska text associerades med madrigalerna.
Bergman har sett till att textinnehållet förmedlas tydligt. I Nein zur Lebensangst reciterar solisten merparten av psykologen Peter Lausters allmänhumana manifest, och Wallén övertygade även i denna roll.
Sirkku Rintamäkis fina altsolo och några otroligt skimrande körsonoriteter i Gudarnas spår ökade min harm över att så få åhörare hade hittat till Riddarhuset.