Musikrecension: Kreativt orkestralt kulturtänkande
Kymi Sinfonietta är ett ypperligt exempel på kreativt kulturtänkande. Orkestern betjänar hela Kymmenedalen förtjänstfullt och gästspelet i Helsingfors gjorde ett högst positivt intryck.
Dirigent: Yasuo Shinozaki. Solist: Nareh Arghamanyan, piano. Takemitsu, Ravel, Schubert. Musikhuset 16.11.
Kymi Sinfonietta är ett ypperligt exempel på kreativt kulturtänkande, i såväl lokala som större banor. Orkestern betjänar hela regionen och ger konserter i Kotka, Kouvola och Kuusankoski och är dessutom synnerligen effektiv på att marknadsföra sig utanför närområdet.
Den välbesökta Musikhuskonserten var ett bra exempel härpå och för en publik van med Stadsorkestern, Radiosymfonikerna och Tapiola Sinfonietta betydde gästspelet inget nämnvärt sänkande av nivån. Yasuo Shinozaki har varit en lottovinst för ensemblen under sina snart sju år som chefsdririgent och det framkom med all önskvärd tydlighet vid lördagens konsert i vilken mån det målmedvetna utvecklingsarbetet har burit frukt
Bara det att öppna med Toru Takemitsus Archipelago S (1993) – S:et står för Stockholm, Seattle och japanska Seto, men varför inte även Skärgårdshavet – för 21 musiker utspridda i rummet skvallrar om ett inte helt obetydligt självförtroende. Stycket klingade hur läckert som helst, så inte minst slutets raffinerade Gil Evans-minnande moderna storbandsharmonier.
Att i såväl marknadsföringen som programbladet kalla det ravelska solonumret för blott ”Pianokonsert” är däremot småslarvigt. Ravel komponerade simultant två pianokonserter, av vilka den för vänster hand är tekniskt mer krävande och skriven för större orkester.
Det var alltså den charmiga G-durkonserten för två händer vi hörde och även om det funnits åtskilliga inhemska förmågor som klarat det som en dans var 24-åriga armeniskan Nareh Arghamanyan en högst angenäm bekantskap. Hon tecknade såväl de spirituellt diverterande som mer lyriskt sångbara partierna med samma självklarhet och fick ett optimalt stöd av superföljsamme Shinozaki på podiet.
Och när sedan Schuberts ”stora” C-dursymfoni, nr 8, gjordes med föredömligt raska tempon och en lika självklart gestaltad dramaturgi som säker känsla för de klangliga finesserna fanns det inte mycket att invända emot. Smärre missar på detaljplanet förekom självfallet här och där, men helhetsintrycket var ändå klart positivt och levande.